Johan Hermansson, Elof Steuch, Elias Frondin, dr. Pet. Martini m. f., “alla försvarliga vid sitt instrument“. Mattheson omnämner Burman i sin Ehrenpforte såsom en där kunnat bliva den svenska musikens reformator, om ett längre liv förunnats honom. Erik Burman efterträddes som dir. mus. av H. Chr. Engelhardt, en man, vilken prisas som skicklig organist, men något släpphänt med avseende på de musikaliska övningarna. Redan 1729 klagar Matth. Steuch över missförhållandet angående akademiska musiken och musikstipendierna.
Ännu en tid framåt skrevos musikavhandlingar, vilka försvarades vid universitetet. Av musikteoretiska dissertationer må nämnas: T. Westblads De Triade harmonica 1727, Ant. Löfgrens De Basso Fundamentali 1728 och E. Brunnelius De Elementes Musices Planæ 1728. Av dessa prisar Mattheson T. Westblads som en synnerligen välskriven bok. M. Asplind försvarade 1731 De horologiis Musico-Automatis; J. Duræus 1729 De Primis Musicæ Inventoribus och Ludv. F. Pape 1735 De usu Musices.
Emellertid gick musiken allt mer och mer tillbaka, och 1736 i april nämnde universitetets rektor inför nationernas samlade kuratorer, att musiken vid akademien nu på en tid så hade avtagit, att ganska få funnos vid kapellet och en musik, om så påfordrades, knappt kunde uppföras. Dir. mus. Engelhardt skulle uppmana studenterna att varje onsdag och lördag frekventera dir. mus. undervisning. Rektor skulle vara närvarande för att se efter, att allt gick rätt till. Engelhardt avled i slutet av 1760-talet och efterträddes av Nils Litzelius.
I Åbo höra vi mindre talas om musiken. 1763 försvarades av J. H. Mechelin under Bilmarks præ-
