å k. op. Året efter följde Preciosa. De övriga berömda Weberoperorna Euryanthe och Oberon hade däremot svårare att tränga igenom. Euryanthe hade sin premiär å svensk scen först 1838 och Oberon fick vänta ända till 1858.
Jämte denna romantiska strömning inom operan följde nästan samtidigt även en annan: Rossinismen. Rossinis musik hade vid 20-talets början fått anseende av att vara den ädlaste och ljuvaste, och alla, som älskade Italien — och vem gjorde ej det då — grepos av tonernas tjuskraft. Turken i Italien uppfördes å svensk scen 1824, året efter följde Barberaren i Sevilla och 1829 Tankred.
1820-talet hade att utstå en strid mellan dessa tvenne strömningar, den tyska romantiska med Weber och den italienska romantiska med Rossini. Den förra erhöll ett visst stöd i Spohr-entusiasmen, vilken vid denna tid stod särskilt högt (Spohrs Jessonda gavs 1826 i Sthlm). I allmänhet syntes man i Sverige luta åt den tyska romantiken, och den italienska hade tills vidare ej något annat namn än Rossini ensamt. Först då man på 40-talet fick Bellini och Donizetti med på den italienska sidan var segern på denna sida given.
Vid året 1830 hade således i yttre hänseende den tyska romantiken operan inom avgått med segern, och man kunde därför anses stå på samma sida som Uppsalaromantikerna, vilka ända sedan periodens begynnelse styrt rak kurs och ivrigt verkat för tyskheten.
I allmänhet hade denna tid få inhemska kompositörer för operan att uppvisa. Förutom hovkapellmästarna själva framträdde endast Jakob Bernhard Struwe, vilken dock skrev mest i det tyska sångspelets anda.
