köping men flyttade redan 1816 till huvudstaden, där han sedan verkade till sin död 1826. För teatern skrev han styckena: Torparen (1803), Den engelske soldaten (1805), Den ondsinta hustrun (1808) och En fjärdedels timmes tystnad (1810). Av dessa höllo sig de båda sistnämnda längst på scenen. “Den ondsinta hustrun“ gavs till år 1856 89 gånger, “En fjärdedels timmas tystnad“ till år 1826 21 gånger. Stilen är klassisk ren och röjer stor kunskap i musikteorien, men saknar den konstnärliga glöden. Utanför operan skrev han förutom en del salongsmässiga pianostycken ett oratorium på psalmen 43 i svenska psalmboken. Ett requiem av honom hade redan börjat övas av Harmoniska sällskapet i Stockholm, då döden avbröt arbetet. Struwe hörde till de få, vilka i huvudstaden med iver verkade för den tyska tonkonsten mot den franska med Du Puy i spetsen.
Under 20-talet hade Stockholm en vida mera individuell kompositör inom den tyska riktningen att sätta emot den franska: Eduard Brendler. Hans huvudsakliga verksamhet faller visserligen till största delen utanför operan, men han är dock den dramatiska stilens främsta namn inom den svenska tonkonsten. En för tidig död lät honom ej fullfölja det väl begynta arbetet. Han uppträdde första gången som tonsättare med musiken till Lidners dikt Spastaras död, behandlad som deklamatorium med orkester och körer. En allmän hänförelse väckte den geniala uppfattningen av poemet, den varma känsla och den livliga fantasi, varmed han i toner återgav situationerna, samt den vältänkta anordningen av det hela. Även instrumentationen var förträfflig. “Spastaras död“ uppfördes första gången och med stormande bifall på en konsert i Riddarhussalen år 1830. Brendler uppträdde sedan med ännu ett deklamatorium Edmund
