338
Ödman, två oratorier Försonaren på Golgatha (1809) och Försonaren på Oljoberget (1810). Under första Uppsalatiden hade Hæffner samarbetat med professor Ödman, vilken själv hade stort intresse för tonkonstens övande bland studenterna. Snart erhöll han dock två andra vänner, vilka skulle draga honom in i brännpunkten av de nya strömningarna: Atterbom och Geijer. De båda arbeten, som genom dem ålades Hæffner, blevo: folkvisredigeringen och den nya koralboken. Det förra arbetet leddes av Afzelius och Geijer, och Hæffner fick av den senare uppdraget att redigera melodierna. Detta arbete utförde Hæffner med stor grundlighet och skrev även en inledning, som trycktes i Svea 1818: Anmärkningar över gamla nordiska sången. Han trodde sig ha upptäckt, att den svenska folkmelodien vilade på en särskild nordisk tonskala (a-moll med g i st. f. giss till ledton). Genom studiet av den svenska folkvisan fick Hæffner mera sinne för melodiens betydelse, något som blev till gagn även för hans egen musik, vilken efter 1815 fick en mildare och mjukare gestalt.
Den nya koralboken var även ett arbete han hade Geijer att tacka för. Redan 1808 hade han utgivit en koralbok. Likväl kom han ej med i den 1809 och 1810 tillsatta psalmkommittén. 1810 framlade han i “Phosphorus“ och “Eleganttidning“ sina åsikter om en koralrevision, men dessa åsikter blevo ej beaktade av psalmkomitténs musikaliska rådgivare Frigel. Med denne senare polemiserade han därför i “Eleganttidning“ 1810 och i “Svensk Litteraturtidning“ 1813. 1817 utgav han en ny mässbok (därvid själv fördömande ett eget äldre förslag av 1799). Frigel, som alltsedan 1811 stått vid psalmkommitténs sida, förlorade emellertid 1818 detta
