stora kärlek särskilt till Bach fick på detta sätt även sin motsvarighet bland Uppsalaromantikerna.
Jämte denna kärlek till de äldre mästarna märka vi hos de litterära förkämparna för romantiken i Uppsala särskilt en svärmisk beundran för Beethoven och Weber. Häri kunde Hæffner såsom redan gammal man ej längre följa sina yngre vänner. Atterbom hade själv sammanträffat med Beethoven i Wien 1818 och bibehöll alltid en stor beundran för hans mästerverk. Denna hans dyrkan delades även av hans vän Törneros. Geijer stod den Beethovenska stilen ej så nära men kunde likväl även han hänföras av Beethovens musik. Särskilt på 1820-talet rådde en formlig Beethovendyrkan i universitetsstaden, allt under det att huvudstaden ännu bibehöll sin högdragenhet gent emot den “bizarre“ Wienermästaren. — Weber blev särskilt Törneros” kompositör, och den lärde Uppsalaprofessorn skrev flera djupsinniga kommentarer över Weber, “musikens Jean Paul“. Denna Weberbeundran delades även av Geijer, som själv 1825 personligen sammanträffade med mästaren i Dresden.
Under det att Atterbom och Törneros endast som musikentusiaster kunde deltaga i de dåvarande musikströmningarna, stod Geijer på ett helt annat sätt rustad att förstå den samtida tonkonsten. Han hade genomgått en efter förhållandena grundlig musikutbildning, hade tidigt försökt sig som kompositör och med allvar gripit sig an med att i romantikens anda komponera både i ord och toner. Såväl vid folkvisarbetet som koralarbetet hade han stått hjälpande och rådande vid Hæffners sida. Under andra decenniet hade han redan skrivit sina ännu populära sånger Den lille kolargossen, Den sista kämpen, Den
