och imiterade stilen, så gott sig göra lät, i sina sånger. Deras strävanden gingo alla ut på, att med folkvisan och folkdansen som grund nå fram till det nationella sångspelet och därifrån till den stora nationaloperan med inhemska sägn- och sagomotiv. De festa stannade dock på halva vägen, några vid folkvisan, några vid romansen, andra vid sångspelet, och endast en nådde fram till stora operan.
En av dem, vilka nöjde sig med blotta samlandet av folkmelodier, var Carl Erik Södling (f. 1819 i Österg., † 1884 i Västervik). Han var teckningslärare i Västervik 1847—50 och 1862—84. På 50-talet reste han till Argentina, där han samlade indianska melodier, vilka han sedan utgav i tryck i Sverige. Även samlade han på musikinstrument. Svenska folkmelodier upptecknade han och efterlämnade tvenne samlingar (“Gullharpa“ och “Silverharpa“). En utförlig uppsats om svenska folkmusiken deponerades i Mus. Akad:s bibl. Södling arbetade i tal och skrift för en inhemsk tonkonst på folkmelodiens grundval.
Ett stycke längre gick Richard Dybeck (f. 1811 i Odensvi, Västm., † 1877 i Södertälje). Han arbetade hela sitt liv för de svenska folkminnena och upptecknade en mängd visor och danser, av vilka ej så få utgåvos i tryck (“Sv. vallvisor och hornlåtar“ 1846, “Sv. visor“ 1847—48, “Sv. folkmelodier“, 1853—56, “Sv. gånglåtar“; även i tidskr. Runa). Jämte denna samlarverksamhet ingrep han på ett betydelsefullt sätt för förståelsen av den svenska folktonen samt för bearbetandet av folkmelodien i kompositorisk anda. Av stor betydelse blevo härvid hans många musikaftnar i huvudstaden, hållna 1844—61. Under de första meddelades endast
