Även han komponerade sånger i stilen från 40-talet samt redigerade en del samlingar. Mest känd blev han genom sitt Musiklexikon 1864, 67. — Jacob Gille (f. i Sthlm 1814, † där 1880; notarie i auktionsverket) tillhör egentligen en annan skola och hade sin stora musikproduktion utanför folkvisriktningen. Folkvistonen sökte han likväl på mångahanda sätt tillgodogöra sig för erhållandet av en rent svensk lokalton.
Ett djupare grepp på folktonens område gjorde Per Conrad Boman (f. 1804, † 1861; tulltjänsteman). Som musikkritiker och föreläsare verkade han med full övertygelse och målmedveten iver för folkmelodiens betydelse i svensk tonkonst. Han utgav tills. m. J. N. Ahlström en samling folkvisor, arrangerade folkvisor för manskör och skrev sånger i folkviston. Direkt in på det dramatiska området kom han med sagospelet Ljungby horn och pipa (1858). I detta arbete visade han hän på folkvistonens betydelse för det nationellt dramatiska området. Stycket vann även stor popularitet och har med framgång upptagits i våra dagar. Boman var även en av våra första musikhistoriker och skrev en god översikt över svenska musikens historia under 1800-talets förra hälft (i “Ny Tidn. f. mus.“ 1857).
En annan förkämpe för folktonen var Frans Alfred Frieberg (f. 1822 i Österg., † 1913 i Sthlm; musikdir. vid reg. i Österg.; flyttade 1873 till Sthlm). Förutom fera sånger i folklig stil skrev han ett sagospel över samma ämne som Bomans stycke, “Skogsfrun“, vilken 1853 uppfördes i Norrköping. Den häri inlagda melodien till Hammarskölds Ljungby horn har blivit hans berömdaste sång.
Ännu ett försök på det nationella sångspelets
