274
ha något mera karakteristiskt, något mera sceniskt praktfullt, som kunde taga sig något ut å landets främsta scen — och den rätte kom: Ivar Hallström (f. i Sthlm 1826, † där 1901) gav det man önskade.
Redan på 50- och 70-talet hade han utgivit romanser i en mild, vek, något sentimental folkvisstil med Mendelssohnklangar. Han hade blivit populär såsom det veka hjärtats tonskald — musikens Sehlstedt. Om någon, borde han vara mannen att skapa den nationalopera man trängtade efter. Han hade 1867 fått upp på k. t. Hertig Magnus och sjöjungfrun, ett stycke som visserligen snart måste nedläggas, men ändå hade visat ansatser i tidens anda. Han hade skrivit sagospel som så många andra: Den förtrollade katten (1869), Mjölnarvargen (1871); musik till skådespelet Stolts Elisif (1870). Vad den kompositoriska rutinen beträffade fattades således ingenting, men ändå fattades något. Hallström var pianist och ej orkesterns man. Den stora, djupa, gedigna skolningen i musik saknade han. Detta kunde avhjälpas med en rutinerad instrumentalmnsiker vid sidan. Även denne fann man i Conrad Nordquist. Så skred man då till tonsättning och färgläggning av ett på samma gång folkvis- och folksägnämne: Den bergtagna. Texten var av Fr. Hedberg, densamme som redan förut författat så många populära teaterstycken till nordiska ämnen och även skrivit texterna till Hallströms första opera- och sagospel. Premiären kom d. 24 maj 1874, och stycket hälsades genast med tillfredsställelse. Hallström var med ens Sveriges populäraste tonsättare, och man talade över allt med stolthet om, att nu hade Sverige fått en mnationalkompositör, och den svenska operan ett originalverk i svensk anda. Mången trodde kanske även på en svensk operastil.
