inslag av italiensk kantilena från 1700-talet han alltid använder. Hans melodiföring blir härigenom smidigare och friare samt mindre ortodoxt-akademisk.
Ännu en akademiker, en av de bästa, återstår att nämna: Jacob Axel Josephson. Han grundade i Uppsala 1849 ett körsällskap (“Filharm. sällsk.“) och gav med detta en mängd av kyrkomusikens bästa verk, av Bach, Händel, Haydn, Mozart, Beethoven, Mendelssohn, Kiel m. fl. Såsom varmt religiös och hängiven vän av protestantiska kyrkostilen arbetade han för den protestantiska koralen och kyrkomusiken i många skrifter (en koralbok 1879, sångsamlingen Zion, Sånger i Zion m. fl.). Som tonsättare är han i sina kyrkliga verk frigjordare än alla de andra och står Mendelssohn och Leipzigerkretsen närmare än Berlinerkretsen. Till hans andliga tonsättningar höra: Quando corpus, Trenne psalmer ur psaltaren, requiem (för manskör). Till samma stil höra även hans andra körverk, däribland många festkantater (framför allt den stilfulla gediget klassiska kantaten för jubelfesten 1877 i äkta ädel akademisk anda) samt Korsriddarne utanför Jerusalem, Arion och ungdomsverket Islossningen.
Josephson representerar övergången mellan Berlin- och Leipzigstil. Den akademiska stilriktningen hade på grund av hela sin läggning något torrt, kanslimässigt över sig. Att den därför ej alltid kunde komma så långt berodde till stor del på, att vingarna voro för svaga för den högre flykten. I ett hänseende hade den något gott med sig. Den väckte ånyo intresse för kyrkomusiken. Då den därjämte höll fast vid de gamla polyfona formerna, väckte den även intresse för gedigen musikutbildning och kom på så sätt att indirekt arbeta för en solidare
