en opera, så innnerligt han än önskade detta. Han hade i detta hänseende större möjligheter än någon annan att skapa en verkligt svensk nationalopera. Han älskade den svenska folkmelodien och använde den på ett förträffligt sätt i sina verk. Häri stod han folkvisriktningen märkvärdigt nära, dock utan att någonsin hänsjunka i efterapning eller stillöst kombinerings- och arrangeringsslaveri. Han ägde vidare, vad ingen av folkvisriktningens målsmän, icke ens Hallström, hade, en smidig och karakteriserande instrumentering, en avgjort dramatisk stil, tillräckligt mångsidig att teckna alla skiftningarna i en handling. Han ägde slutligen en rik erfarenhet, en fast rutin i det sceniskt verksamma. Måhända saknade han ambition nog att driva genom en sådan sak som en egen opera. Självhävdelsen, den bergfasta tron på sig själv, saknade han och nöjde sig därför med att skriva musik, där andra lagt allt tillrätta i förväg. Kanske just dessa äkta svenska konstnärsegenskaper gjorde honom till en så mycket större epiker.
Av hans stora tonepos för solosång med orkester märkas i främsta rummet de tre balladerna Tannhäuser (1856), Kvarnruinen (1857) och Der schwarze Ritter (1874). Ehuru den sistnämnda är den minst kända, torde den likväl vara hans främsta ballad, där han bäst lyckats ge stilen en slående pregnant form. Balladen Kung Heimar och Aslög instrumenterades sedan av Alfvén. Till balladerna för solosång med piano höra: Havsfrun, Trollsjön, Trogen i döden, Der arme Peter samt slutligen balladeykeln Värvningen. Nära balladstilen stå styckena för solo, kör och ackompanjemang. Hit höra Hjärtesorg (sopransolo, bl. kör o. p.) och Die Wallfahrt nach
