sistnämnda premiären i sina minnen: “Jag minnes så väl, huru alla på scenen stodo som tända ljus och åhörde det härliga förspelet. Ja, alla voro uppfyllda av en andaktsfull, jag kan nästan säga religiös känsla: en var, från solisterna till den ringaste korist hade en förnimmelse av det betydelsefulla i denna operas givande å vår scen och kände en glädje att få medverka vid livgivandet av en bland vår tids högsta musikskapelser.“ Tannhäuser gavs i förkortad form av R. Hennebergs trupp 1876 å Mindre teatern och upptogs i fullständigt skick å kungl. teatern 1878.
Ehuru man ansåg varje Wagnerpremiär som en händelse av största vikt, var man ej överallt ense om att sätta Wagners konstprinciper i högsätet. Ännu under hela 70-talet var man för god Meyerbeerbeundrare i den svenska huvudstaden för att genast falla till föga för den nya stilen.
Liszt var i det stora hela obekant i Sverige. Några direkta Lisztelever hade Sverige, förutom Hilda Thegerström, ej, och någon särskild propaganda för hans verk ägde ej heller rum. Av hans symfoniska dikter gavs Les préludes 1875. Eljest saknas hans verk under hela 60- och 70-talet. Ett målmedvetet arbete för honom begynte först med 90-talet.
