302
tur haft till följd en inhemsk produktion i samma riktning. Nyromantikens tyska och franska målsmän hade i början svårt att bli kända i landet. Liszt gavs ännu på 80-talet endast undantagsvis. Förutom Les préludes, som ånyo speltes 1887, framfördes endast Tasso 1886 och Leg. om d. hel. Elisabeth 1887. Ännu på 90-talet förekom Liszt sällan på ork.-programmen (Elisab.-leg. i repr. 99). Först med det nya århundradets första årtionde blev Liszt vanligare, och nästan alla hans symfoniska dikter gåvos då (Faustsymf. 1906, Dantesymf. 1907). Berlioz var däremot oftare representerad. Redan 1879 hade Romerska karnevalen givits och på 80-talet följde av hans större saker: Faust 1886 och Fantastiska symf. 1888. Flykten till Egypten gavs 1893. De övriga större däremot gåvos först sent. Så t. ex. framfördes Harold i Italien ej förr än 1916 och Romeo och Julia 1914. 1880-talets stora namn Anton Bruckner kom även sent till Sverige och ännu ha ej alla hans symfonier givits. År 1900 gavs sjunde symf. och Te Deum, sedan 1902 fjärde symf. och 1904 tredje, däremot hans F-mollsmässa ej förr än 1915. — Johannes Brahms introducerades 1879 med sin andra symf. Sedan följde Schicksalslied 1881, Requiem och 3:e symf. 1885, Akad. ouv. 1886, 1:a symf. 1887, Trag. ouv. 1888, 4:e symf. 1891 m. fl. Den återupplivade Konsertföreningen har gjort sig särskilt förtjänt om Brahms’ verk, vilka under de sista åren med stort bifall givits.
Av nyare franska kompositörer blev Massenet känd redan mot 70-talets slut, Saint-Saëns däremot först på 90-talet (Danse macabre dock redan 1888) med bl. a. A-mollsymf. 1890, Phaëton 1891
