domkyrkorna läto sig särskilt angeläget vara att bestämma stadgar för kortjänsten. I det danska Lund utgav redan ärkebiskop Eskil, som år 1137 tillträdde sitt ämbete som Nordens primas, den första korordningen. Kantorerna skulle enligt denna med käppar anföra sången och två av bröderna i hans ställe läsa litanian. Ungefär 100 år senare erhöll samma domkyrka en ny stadga, i vilken närmare bestämmes om kantorn och hans sysslor i koret. År 1386 följde ännu en utförligare korstadga av ärkebiskop Magnus Nilsson. Här föras vi närmare in i sångtjänsten i kyrkan. I domkyrkan skulle mitt i koret ligga mässböcker, efter vilka skickliga skolgossar och alla korsångarna skulle sjunga. Kanikerna skulle stå i sina stallar och sjunga i de böcker, som de hade framför sig, såvida de icke ville gå ned för att rätta och leda sången. Under vardagarna borde man sjunga hastigare men under högtidsdagarna långsammare, Sången skulle ledas och rättas av kantorn eller hans medhjälpare. Ingen oskicklig fick i sången deltaga. Därför borde man lära sig sjunga i skolan.
I Sverige är det i Linköping vi först höra talas om en korordning. Biskop Henrik utfärdade en sådan den 26 april 1272. Här omnämnas två körer, en större och en mindre. Körledare var scholasticus. Linköpingsstadgan är jämförelsevis kort och nämner utförligt endast de många olika straff, som drabbade uteblivande från sången.
I Uppsala fick man sin första korordning den 12 maj 1298 genom biskop Nils Alleson. Kantorn och succentorn skulle leda sången, och ingen sångare fick bli borta från gudstjänsten. Sjöng någon falskt, straffades han lika strängt, som om han varit borta.
