bildades ett särskilt “Sällskap för musikövningar“. Ledare blev Josephsons och Wennerbergs trogne vän, grundaren av Musikaliska konstföreningen, Anders Sidner (1815—69; konsistorienotarie; dir. mus. vid lärov.). Efter honom sköttes taktpinnen av C. F. Rydqvist och Gustaf Lind. 1885—93 vilade sällskapet men återupptogs av E. T. Mankell (f. 1834). Bland de sedan följande dirigenterna märkes Gottfrid Kallstenius (f. 1873; rektor vid lärov. 1909—17; nitisk främjare av körsång; Upps. studentsångför:s anförare 1902—07; komp. 2 kantater och en hymn för soli, kör o. ork. samt flera manskörer; utgav bl. a. Blad ur Uppsalasångens historia 1913).
Av städer med äldre musiktraditioner kan i övrigt nämnas: Karlskrona. Fr. o. m. 1760-talet omtalas konserter däribland såväl av stadens egna krafter som besökande virtuoser. 1815 erhöll staden sitt första musiksällskap genom fältläkaren C. Källström. Detta gav företrädesvis symfonier, kammarmusikverk och solosaker för sång. En kortare tid hade sällskapet t. o. m. en skola för utbildning av musiker (bland eleverna märkes Andreas Randel). 1827—37 lågo övningarna nere. På 40-talet var överstelöjtnant J. T. R. Byström (1810—70; översatte till sv. Oulibicheffs Mozartbiogr. 1850—51; framstående dirigent och även utövande musiker) sällskapets chef, en syssla som han skötte med ovanligt nit och allvar. Från 1850—90 låg det högre musiklivet i det närmaste nere. 1898 bildades en blandad kör, som året efter gav upphovet till stiftandet av “Musikföreningen“. Under 90-talet var handlande Carl Stjärnberg en nitisk främjare av musiklivet i staden och ledde intill 1900 själv kören. Svante Sjöberg
