34
sjungande av jungfru Maria och Jesus. Med stor förkärlek sjöng man om Jesu födelse, och en särskild konstart “Krippenlieder“, hämtade från julspelet, voro vaggsånger, som jungfru Maria tänktes sjunga för Jesusbarnet. Dessa sånger översattes till svenska och blevo under 1400-talet populära hos svenska folket. Pie cantionessamlingen upptog en del av dem, som äro på latin eller blandspråk (In dulci jubilo). Under reformationstiden nådde dessa en stor popularitet och upptogos tillsammans med hymnen i kyrkans sång, där de kommo att utgöra den första psalmsången vid allmänna gudstjänsten. Till de populäraste av dessa sånger under senare medeltiden höra: Dies est lætitiæ (60), Resonet in laudibus (61), Puer natus in Bethlehem (67), vilka alla återfinnas i vår nuvarande koralbok under de nummer, som här angivas inom parentes. Reformationstidens mäktiga folkrörelse upptog särskilt denna medeltida visa, och såväl den enstämmiga församlingssången som den flerstämmiga konstsången inom lutherska kyrkan fick sin riktning och vidare utveckling bestämd av den andliga folkvisan. Medeltiden lämnade därmed även i arv sin kraftigaste och mognaste sång, vilken kunde leva in till våra dagar, under det att alla de andra enstämmiga sångformerna, hymnen, sekvensen, antifonsången, blevo dömda att i Sverige som i andra protestantiska länder föra en allt mera tynande tillvaro.
Vid sidan om den enstämmiga musiken odlades sedan 1200-talet även den flerstämmiga. Någon bestämnd melodi krävde denna sång ej, enär vilken enstämmig melodi som helst kunde tjäna till underlag för den flerstämmiga. I början nöjde man sig med en stämma förutom den ordinarie, och man
