66
anseendet av konungens musiker och ofta buro titeln “componista“. I rang närmast solosångarna kommo de motsvarande soloinstrumentisterna, av vilka lutspelarna hade högsta värdigheten. Nära dem men ej likställda med dem var hovorganisten. I den mån en särskild instrumentalkorporation utbildades, fingo violinisterna särskild betydelse, ehuru under hela 1500-talet dessa endast ganska sporadiskt förekommo vid svenska hovet. En viktig komplettering erhöll man i samma mån militärmusiken togs till hjälp. Hit hörde framför allt de förnämliga hovtrumpetarna med de obligatoriska “piparna“ (flöjtisterna) och trumslagarna samt härolderna, som hade att blåsa signalerna vid festens början och slut.
Under 1500-talet ägde en jämt framskridande utveckling av den instrumentala musiken på den vokalas bekostnad rum, och med 1600-talet försvann till sist kören helt och hållet som fast hov- institution för att ge plats åt tvenne avrundade musikkorporationer, den ena det instrumentala kapellet med hovkapellmästaren i spetsen, den andra hovtrumpetarnas och hovtrumslagarnas, båda fasta institutioner med ett visst på förhand givet antal musiker. Först med Gustaf II Adolfs regering erhöll denna musikordning sin bestämda organisation, och följaktligen kunna vi först då noggrant följa hovmusikens direkta utveckling.
Under hela perioden 1530—1630 sakna vi en dominerande ledarepersonlighet inom hovmusiken. Ingen verklig hovkapellmästare fanns och följaktligen ej heller någon musikkårens ledare, i vilkens intresse det kunde vara, att musikerna voro övade och kunniga på sina instrument. I följd härav saknades även en direkt utbildningsanstalt för danandet
