sjönk antalet till 9 kapellister. Först med 1663, då Gustaf Düben tillträdde sin befattning, skedde en förändring till det bättre.
Andreas Düben, som 1640 ernådde högsta värdigheten inom hovmusiken, hade genomgått en grundlig musikalisk skolning. Hans farfader hade varit musiker och rådman i Lützen, hans fader hade uppburit den ansedda ställningen som Thomasorganist i Leipzig. Själv hade han efter avslutade studier vid universitetet i Leipzig rest till Amsterdam, där han under minst 6 år (1614—20) bedrivit musikstudier under den berömde organisten J. P. Sweelinck. 1621 reste Andreas Düben till Sverige, där han antogs till hovorganist i hovkapellet, 1625 erhöll han därjämte platsen som organist i Tyska kyrkan. I 1627-års lönestat upptages han som andra namnet efter kapellmästarens och helt säkert var han kapellets skickligaste musiker. 1634 lämnades honom det maktpåliggande uppdraget att skriva begravningskantaten vid Gustaf Adolfs högtidliga begravning d. 22 juni 1634. Han skrev härför en “Pugna triumphalis“ för 8 stämmor a cappella över texten “Bonum certamen certavi“, vilken musik sedan trycktes i stämmor av Chr. Reusner. Ehuru Andreas Düben vid Gustaf Adolfs död direkt nämnes som “den förnämste av de kung- liga musikanterna“, blev han dock 1636 förbigången som hovkapellmästare, vilken befattning i stället lämnades åt den danske adelsmannen Ludvig Bille. Detta kan så mycket mer förvåna oss, då vi läsa i ett riddarhusprotokoll av den 26 okt. 1635, att Bille “väl själv var av gammal, god familj men hade ej gjort sig hos kronan och fäderneslandet meriterad“.
Först efter Billes död den 10 febr. 1640 uppnådde Düben äntligen kapellmästareplatsen. Vilken
