88
att dansen blev huvudsak. Den unga drottningen blev själv en passionerad danserska.
Ej blott som sällskapsnöje av vanlig art blev dansen av vikt vid hovet utan framför allt som led i de stora hovfesterna med baletten som glanspunkt. Dessa baletter begynte bli vanliga fr. o. m. 1638, då den första, “Le ballet des plaisirs de la vie des enfans sans soucy“ dansades. I denna deltog så gott som uteslutande högadelns yngre medlemmar. Beaulieu hade naturligtvis en viktig del i resultatet, och alla de deltagande hade fått sin undervisning genom honom.
Under 1640-talet blevo baletterna allt pompösare och dyrbarare i uppsättningen. Den roll musiken haft i illustrerandet är ej fullt klar. Någon musikalisk recitation av texten brukades ej. Endast vid några få lyriska inlagor kunde solosång förekomma. Av de svenska baletterna äro i musikaliskt hänseende Stjernhjelms “Freds-afl“ och “Parnassus triumphans“ bland de mera intressanta. Den förra, vilken uppfördes den 8 dec. 1649, lämnar särskilt stor plats åt solosången. Textboken föreskriver noggrant, där dans, tal eller sång skulle utföras. I den senare, uppförd den 1 jan. 1651 förekommer sång av Apollo och muserna. Första akten avslutas med ett särskilt musiknummer: “Sist träder Apollo här för med sin luta i handen, sjunger och spelar h. k. m. till ära; och vid hans dikt ändar, öppnar sig klippan, där uppå han står, och komma där ut springande sex herdar, var med sin luta i handen, vilka anställa en härlig musik, och därmed ändas den första akten.“
Jämte baletterna voro “upptågen“ omtyckta hovnöjen. Upptågen bestodo av processioner, utförda
