Hoppa till innehållet

Sida:Norlind Wagner 1923.djvu/104

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

102

borg skall brinna upp, världsasken falla. Tråden brister plötsligt. »Förbi eviga vetskap! Ej mer världen visdom vi ge!» — Sigfrid tar farväl av Brynhilda och ger henne ringen som pant. Ut till nya dåd går hans väg. — I Gibigs hall vid Rhen sitter konung Gunther och hans syster Gudruna jämte Alberiks son Hagen. Den sistnämnde råder Gunther att taga sig hustru. Han vet en mö honom värdig men vägen till henne går genom eld. Endast Sigfrid kan lämna henne i Gunthers händer men därtill krävdes en glömskedryck, så att han ej längre mindes sin mö. Sigfrid kommer, och Hagen räcker honom dryckeshornet. Sedan han druckit, glömmer han allt men upptändes samtidigt av kärlek till Gudruna. Gunther lovar honom sin syster, om han först vill skaffa honom en värdig maka. — På Valkyrieklippan sitter Brynhilda och betraktar Sigfrids ring. Då kommer en valkyria till henne och berättar, att det stundar till undergång för gudarnas ätt. Men Wotan har i drömmen sagt, att allt kan ännu räddas, om rhendöttrarna återfå sitt guld. Hon ber Brynhilda därför lämna ringen. Hon vägrar dock — Sigfrid har givit henne den som kärlekspant. »Ej någon tager min kärlek, störtar än samman Valhalls strålande prakt.» Sigfrid kommer och bemäktigar sig henne samt sätter ringen på sin hand. — Brynhilda är förtvivlad över sin makes trolöshet och vill ha hämnd. »Lärde jag lida som ingen led? Sjönk jag i skam, som ingen än sjönk? Härden mig hämn-