Sida:Norlind Wagner 1923.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

24

dor Apels »Glockentöne» hade han förtonat, och han erkänner själv, att detta var hans första verk i sångkomposition, som inspirerats av en verklig känsla. Beethovens »Liederkreis» hade givit honom formen. Ännu viktigare var dock hans operaprojekt »Die Hochzeit», vilket till texten fullbordades i Prag. Ämnet var hämtat ur Büschings bok om riddarlivet och handlade om en borgjungfru, som väntade sin älskade, men i stället måste kämpa en kamp med en rival till hennes vän, som driven av sin kärlek klättrat upp till hennes fönster. Hon störtar honom ned, och han faller och slår ihjäl sig. Vid begravningen faller jungfrun över hans lik och dör. Stoffet hade förut behandlats av Immermann i »Cardenio und Celinde» (1825). Wagners dikt visar många drag, som syfta på hans senare verk, ej minst »Lohengrin» och »Parsifal». Redan här märker man en högst ovanlig kraft att gestalta sceniskt verkningsfullt och en förmåga att koncentrera handlingen omkring några få huvudpunkter, något som alltid utgjort det mest geniala i hans följande mästerverk. Tyvärr skrev han aldrig musik till detta första musikdrama.

I Leipzig trädde han i förbindelse med diktaren Heinrich Laube — redaktören av »Zeitung für die elegante Welt» —, som erbjöd Wagner en text till opera. Dock avböjde han erbjudandet och skrev hellre sin opera själv i ord och toner. I Leipzig uppfördes denna vinter med stor framgång hans C-dursymfoni, och han kunde således tänka på