han till Liszt: »Då jag aldrig i livet njutit kärlekens egentliga lycka vill jag likväl över denna den skönaste av alla drömmar resa en minnesvård, där denna kärlek från början till slut riktigt skall stillas».
Wagners förhållande till sin hustru Minna hade så småningom blivit allt sämre. Under den första tiden i Dresden, då Wagner med ens blivit en berömd man i ansedd ställning, rådde det bästa samförstånd. Båda älskade och förstodo varandra. De hade lidit samman i Paris, och hon hade trott på hans verk och uppmuntrat honom. Nu hade båda fått sin lön. Minna var en huslig kvinna, som kunde skänka sin man all den frid och hemtrevnad han önskade, och Wagner behövde sådan; han älskade hemmet och trivdes endast i sin egen lugna vrå. Minna visste detta och gav honom ständiga bevis på sin omtanke om hans trevnad. I ett brev till sin hustru från Berlin 1847 skriver han: »Vad är ung lidelse mot sådan gammal kärlek? Lidelsen är skön, endast när den äntligen blir kärlek i denna betydelse — i och för sig är den ett lidande. Men en kärlek sådan som vår är en njutning, och en kort skilsmässa visar detta allt tydligare — för en lång skilsmässa bevare oss ett nådigt öde! Icke sant, du kära?»
Det skulle dock snart bli annorlunda. Minna förstod ej, varför han ej villigt underkastade sig allt för sin ställnings skull. Han hade ju allt, vad han behövde, och med platsen följde socialt an-
