tade till andra, där han kunde finna förståelse, och i deras hem fann han den frid och ro han sökte. »Giv mig ett hjärta, en själ, ett kvinnligt väsen, som jag kan alldeles dyka ned i, som helt fattar mig — huru litet skulle jag väl sedan ha behov av i världen» — suckar han i brev till Liszt 1854.
Den kvinna han sökte, skulle han till sist finna. Genom en bekant från Dresden blev han vintern 1851—52 införd hos den förmögne köpmannen Otto Wesendonk. Förhållandet blev snart mycket förtroligt, och Wagner tillbringade gärna aftnarna där. Wesendonk byggde sig en ståtlig villa, och då på hans tomt redan stod en mindre byggnad, upplät han denna åt Wagner. De båda familjerna kommo på så sätt varandra alldeles nära. Då mannen själv var på sitt kontor, satt hustrun Mathilde ensam, och vad var naturligare än, att Wagner kom in och förströdde henne. Hon var en bildad kvinna med ett milt, stilla, innerligt väsen, och mästaren kände snart, att han i henne vunnit ett kvinnligt väsen, som förstod honom. Mathilde berättar själv om dessa härliga stunder: »Vad han komponerat under förmiddagen, plägade han om eftermiddagen på prov spela på min flygel. Det var timmen mellan fem och sex; själv kallade han sig ’skymningsmannen’. Livlöshet har han aldrig känt. Liv förde han med sig, där han ej fann sådant. Om han någon gång trädde in i rummet till synes uttröttad och förbi, så var det härligt att ge akt på,
