ROMARNE, 8. httrUgrhet, tom på oes kom- mer att uppenbaras.
Ty skapelsens trängtan
bidar efter Guds barns up- penbarelse.
Ty skapelsen har bllf •
vit underkastad vansklig- heten, icke af fri vilja utan för. dens skull, som har underkastat henne, på en förhoppning,
att ock sjHlf va skapel-
sen skall varda frigjord Ifrån förgängelsens träl- dom till Guds barns härliga frihet.
Ty vi veta, att hela ska-
pelsen med oss suckar och våndas ända till nu.
Och icke hon allenast
utan ock vi själf va, som hafva Andens förstling, sucka inom oss och bida efter bamaskapet, vår kropps förlossning.
Ty i hoppet ttro vi fräl-
sta; men ett hopp, som synes, är icke hopp, ty hu- ru kan någon hoppas, det han ser?
Men om vi hoppas det,
som vi icke se, sa förbida vi det med tålamod.
Sammalunda hjälper
ock Anden vår skröplighet, ty hvad vi skola bedja, så- som sig bör, det veta vi icke, men Anden själf ma- nar godt för oss med out- sägliga suckar. (aS) 2 Kor. 6, 2 f. (84) 2 Kor. 6. 7. Ebr. 11, 1 f. (28) Jak. 4, 8. (h)
Krön. 28, 9. (81) Ps, 66, 12. 118, Och den, som rannsakar
hjärtan, vet hvad Andens sinne är, ty efter Guds be- hag manar han godt för de heUga.
Men vi veta, att för
dem, som älska Gud, sam- verkar aUt tUl det bästa, för dem som äro kallade efter hans uppsåt.
Ty dem, hvilka han har
förut känt, har han ock förut bestämt, att de skulle vara lika hans Sons bild, på det att han må vara den förstfödde bland många bröder.
Och dem han har förut
bestämt, dem har han ock kallat, och dem har han kallat, dem har han ock rätt^rdiggjort, och dem han har rättfärdiggjort, dem har han ock förhär- ligat.
Hvad skola vi då säga
härom? Är Gud för oss, hvem kan vara mot oes ?
Han, som icke har sko»
nat sin egen Son utan ut- gifvit honom för oss alla» huru skall han icke ock skänka oss allt med ho- nom?
Hvem vill åklaga Guds
utkorade? Gud är deii« som rättfärdigar;
Hvem är, som viU fOr.
döma ? Kristus är den, som har dött, ja än mer, har «. (82) E«. 58, 6. J0I1.S.U. _ _ 4,2^. 6,8,9. (SS) Bi. 60, 8 C CSO Ebr. 1,8. lPetr.S,8t. iJokCl-
