Sida:Norra Skåne 1890-01-21.djvu/3

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Ett besök hos Christer Posse i M’Pozo.

(Forts. fr. föreg. n:r.


Lunchen är slutad. De båda männen resa sig och inträda i den låga bambuhyddan. Seconden på stationen är ej för tillfället hemma. Han är uppe i landet och håller på med en brygga öfver en af Kongos många bifloder, en brygga som förorsakat honom otroliga tålamodsprof, ity att den reguliert vid hvarje regntid “tog vatten öfver hufvudet” under sin tjenstgöring som öfvergångsmedel – för de talrika karavaner, hvilka färdas mellan M’Pozo och Stanleypool. En säng omgifven af ett hvitt muslinsnät, hvilande på bambukäppar, utgör rummets förnämsta prydnad. Golfvet är terra firma, belagdt med konstrikt flätade bambumattor. Väggarne äro prydda med spjut, sköldar, Kongoknifvar, bössor och patronkök; ett rankigt bord, betäckt med en grann filt, tronar i rummets midt. På detta märkeas tvenne kabinettskort i ramar af euivre poli. Det ena representerar en äldre ordensprydd militär, den unge chefens fader, och det andra en ung qvinna af ovanlig skönhet. Ett stort fat med många porträtt, visitkort etc., några engelska tidningar, en fempipig “bulldogg” (revolver) samt en jagtknif, komplettera den brokiga samlingen på bordet.

De unga männen slå sig ned i hvar sin rankiga, ledbrutna, svartprickiga länstol, flätad af vidje. Deras snabba fingrar rulla cigarretter, och snart sitta de med halfslutna ögon bakåtlutade i sina stolar, blossande lätta, ljusblå rökmoln och tid efter annan smuttande kolsvart kaffe ur halfstopsmuggar af porslin. Detta är siestan. En halftimme eller så fortfor detta “dolce far niente”.

En ljudlig ringning kommer då båda männen att rygga till, öppna ögonen och gäspa munnarne nära på ur led. “För tusan, arbetet”, säger chefen, “ursäkta mig bror”, och hans höga gestalt försvinner genom denlånga dörröppningen. Derute äro redan ett dussin arbetare samlade. Chefen delar ut sina order. Några negrer fatta hacka och spada för att fortsätta med utjemnandet af de tre olika höga terasser, som ligga nedanför M’Pozos station. Några hafva redan sina matchets, ett slags långa knifvar, i händerna för att kapa gräset, som i vild frodighet spirar upp omkring den lilla nybygda stationen. De båda hvita männen följas åt upp till en inhägnad, hvarest stationens getter hafva sitt tillhåll. Sedan man betraktat deras språn, hört deras osmakliga bräkande och skrattat åt deras upptåg, tar man sig en promenadner mot floden, hvarest några unga flickor i obetydlig klädedrägt äro sysselsatta med tvätt, allt under det några småpojkar skrika, plaska och kasta projektiler af sten, gyttja eller andra mer aller mindre angenäma och oskadliga ämnen. Nu har man sett allt sevärdt och återvänder till verandan, hvarest man slår sig ner och genom minnets kaleidoskop kastar längtande blickar mot fäderneslandet der långt uppe i Norden.

Det är skymning. Det sena middagsbordet är dukadt på den lilla verandan. Arbetet för dagen är slut. Romransonerna äro utdelade åt arbetsfolket, och vi återfinna åra unga män vid det ganska rikligt försedda bordet. Samtalet har mattat af något. Knifvar och gafflar skramla mot tallrikarne, och man njuter en stilla matro. Plötsligt störes qvällens frid af en dof hvissling. Den unge sjömannen rycker till, ropande: “Något är på tok der borta i Vivi. Det kan väl aldrig vara min båt, som draggar ankaret”? “Åh nej”, svarar chefen leende, “sitt qvar du och oroa dig ej. Skulle så vara, kan du ju ej i qväll komma öfver floden, ty du vet att min roddbåt ligger i Vivi i natt.” “Jag tycker mig se ett ljus som långsamt drar sig ned utför floden”, fortfor den unge kaptenen, skuggande ögonen med handen mot en imaginär sol. Och återljuder samma klagande ton. “Det är min båt, som slitit sig lös”, fortfor han och börjar blifva orolig. “Gamle E. är nog ombord, men det kan ju hända, att han har lagt sig, och antagligen finnes ej tillräcklig ånga upe för att åstadkomma en kraftigare signal. Förmodligen har ingen varit på däck. Backströmmen invid land har trängt ut fören på båten. Ankaret har draggat ut på djupare vatten, och min lilla präktiga båt är prisgifven åt de starka hvirflarne och skären, borta vid Djefvulsudden. Tänk om gubben är ensam ombord. Han går och gör af med sig.” Den unge sjömannen är häftigt upprörd. “Kära du”, säger vännen, “du hade ju permission att vara hos mig tills i morgon. Inte rår du för, att man ej ser upp ombord, då du är borta. Ingenting kan ju i alla fall göras, ty inte lär du väl tänka simma öfver floden”. “Ja, men tänk på gubben då. Jag får aldrig en lugn dag i mitt lif, om något händer honom.” “Jo, lugna dig broder”, återtager chefen. “I qväll gå vi och lägga oss, och i morgon, då vi vakna, är det nog troligt, att din kära båt ligger på sin plats.” Så söker han att trösta sin orolige vän, som slutligen sjelf börjar tro, att allt är ett obehagligt foster af hans stundom alltför lifliga inbillning.

Man fortfar att konversera, tills natten är inne, då man uppsöker sina obeqväma läger inne i den lilla hyddan. Men tidt och ofta ses den unge mannen ute på verandan, försökande koncentrera sina värkande ögon på den punkt, der båten har sin vanliga plats. Mörkret är intensivt, och det skulle varit lika omöjligt för ett menskligt öga att genomtränga detsamma som frö en elefant att peta sig i tänderna med bakfoten. Efter en orolig, feberartad slummer stiger kaptenen ändtligen upp i dagbräckningen och finner tyvär sina farhågor besannade. Den smidiga båten med sina smäckra master och sin gula skorsten ligger ej på sin plats. Man kan ej se långt nedefter floden, och förgäves spanar det oroliga ögat efter någonting, som liknar en båt. Man hissar en hvit flagg på stationens flaggstång och affyrar samtidigt ett bösskott. Om en stund har man den glädjen att se en båt komma roende från Vivisidan tvär öfver floden. Ännu en halftimme af feberaktig oro och kaptenen har sagt farväl åt sin vän samt skyndsamt hoppat i båten, som genast lägger ut.

Med fart bär det i väg utför den skummande floden. Vattnet stänker in öfver de låga relingarne, och de glupska vattenhvirflarne tyckas vilja sluka båt och allt. Förd af headmannens starka arm, undgår den dock alla faror, och då den svänger om Djefvulsudden, får vår unge man till sin stora glädje se den kära båten, som i en liten vik, hvarest vattnet är alldeles lugnt, ligger helt orörlig. Snart är man ombord. Gamle maskinisten kommer sin kapten till mötes med tårar i ögonen och berättar sin underbara räddning. Båten hade slagit sig loss genom någon underström, allt manskapet var i land så när som på en eldare. Först hade man stuckit ut ketting, men den hade slagit sig oklar i spelet; och innan man hunnit göra den klar, var båten redan på djupt vatten och dref med rapidens fart ned mot Djefvulsudden. Intet var att göra. Ånga hade man ej nog ens för att signalera. Gubben E. hade tagit rodret, hvilket dock ej kunde göra någon nytta. Midt för Djefvulsudden hade båten svängt om trenne gånger i den starka vattenhvirfvel, hvarför denna punkt är utmärkt. Ankaret hugger tag i en klippa, kettingen sträckes och båten sätter fören under vattnet. Ögonblicken äro dyra. Med ett språng står den gamle vid spelet. En yxa har han fått tag uti i kabyssen, och med ett väldigt hugg spränger han den lik en fiolsträng spända kettingen. Båten lättar sig, svänger fören om, dansar lik en bondpiga i en liflig polska; men nu är faran öfverstånden: eldaren har fyrat på. Gubben springer ned i maskinen, släpper ånga i cylindrarne och, innan man kommit ner till Chaudron d’enfer, en af höga klippor omgifven bassin, hvarest vattnet kokar och sprutar som i en kittel, har gubben den glädjen att höra propellern arbeta med reguliera slag. “Ville d’Anvers” var räddad endast genom sinnesnärvaron hos en af våra landsmän.