Förhållandet är i korthet följande: 1884 utfärdades i Förenta staterna för underlättandet af dess samfärdsel med utlandet en lag af innehåll, att den gamla afgiften af 30 cents pr ton skulle nedsättas till 6 cents för alla främmande fartyg, som inkomme i amerikansk hamn från alla utländska hamnar med undantag af hamnar i Nord-Amerika, New Foundland, Central-Amerika samt Bermudas, Bahama, Vestindiska- och Havaji-öarne: för fartyg kommande från sistnämda platser skulle tonafgiften bli endast 3 cents.
Sverige-Norge gjorde emellertid genast anspråk på förmånen af den lägsta tonafgiften för alla svenska eller norska fartyg, som komma till amerikanska hamnar ej blott från ofvannämnda särskilt gynnade land, utan ock från svenska eller norska hamnar.
Dessa anspråk grundade sig på en artikel i en traktat af den 4 juli 1827.
En längre diplomatisk förhandlig följde på vår reklamation. Och till slut, den 14 jan. 1889, erkände Förenia staternas regering oförbehållsamt, att Sverige-Norge hade rätt.
Kort derpå hemstälde presidenten i budskap till kongressen dels att den högsta tonafgiften skulle för framtiden uppbäras af svenska och norska fartyg, liksom ock af amerikanska, från svenska eller norska hamnar, dels att Förenta staterna skulle återbetala, hvad svensk-norska fartyg betalt för mycket sedan 1884.
Men detta budskap framkom så kort tid före afslutningen af kongressen, att denna då ej hann fatta besluti saken.
Det förnyade budskap, som presidenten nu tillstält kongressen genast vid början af dess arbeten innehåller utan tvifvel äfven förslag om beviljande af penningmedel till återbärande af hvad som betalts för mycket sedan 1884.
Utrikes.
Preussens finanser. Berlin den 16. Under den fortsatta förhandlingen i deputeradekammaren förklarade finansministern, att statens finansiela ställning var gynnsam. Statsräkenskaperna för 1888―89 utvisa ett öfverskott af 80 mill. mark, af hvilka 3,8 mill. härröra från de direkta skatterna, 9,8 mill. från de indirekta och 37 mill. från jernvägsförvaltningen. Det förut befintliga kroniska deficit hade försvunnit genom den ekonomiska politik man följt och särskildt genom bränvinsskatten. På budgeten för 1890-91 uppföras 1,586 mill. mark, hvilket är en ökning på 108 mill.
Ministern varnar för att revidera tullagstiftningen i tillbakagående riktning och bebådar, att regeringen ämnar använda de 18 mill. mark, som beviljats till amortering af skulden, till förbättrande af embetsmännens lönevilkor, såvida huset lemnar sitt bifall dertill.
Nihilistdramat i Moskva. Vi hafva efter en utländsk tidning meddelat enskildheterna vid en tilldragelse i Moskva, som kostat chefen för hemliga polisen derstädes, Solotuschin, lifvet, i det han skulle hafva nedskjutits af en ung nihilistisk flicka, fröken Gontscharenko, dom derefter skjutit sig sjelf.
Paristidningen Figaro innehåller emellertid på grund af meddelanden från en specialkorrespondent en helt annan version af ifrågavarande tilldragelse. Enligt den samma skulle här föreligga ett dubbelt sjelfmord.
Kapten Solotuschin var gift, men lefde skild från sin hustru. Han intogs af dödlig kärlek till den unga Gontscharenko, något som alldeles icke behagade dennes moder. Hon försökte att hindra alla möten på tu man hand mellan dottern och Solotuschin, men den dag sjelfmordet egde rum kunde hon icke följa de båda älskandes spår.
Klockan fem på morgonen fann man dem i Andrejevs hus med möblerade rum att hyra. Den unga flickan var liflös, dödad medelst en revolverkula, undet det kaptenen, som mot sig sjelf aflossat två skott, ännu andades. Man förde honom till sjukhus, der han afled.
De voro båda öfverspända till lynnet; passionen gjorde Solotuschin nästan tokig.
Stanley i Kairo. Stanley befinner sig sedan några dagar tillbaka till Kairo. Han har uttalat sig ganska förhoppningsfullt om Emin paschas tillfrisknande och tror, att denne skall kunna vara i Kairo inom en månad. Genom sitt stora inflytande är Emin i stånd att göra den egyptiska regeringen ovärdeliga tjenster i egenskap af dess politiske representant i Vadyhalfva eller Sauakin och på så sätt bidraga till ett bättre förhållande mellan regeringen och de infödda. I denna riktning yttrade sig Stanley äfven gent emot khediven, på hvars fråga Stanley på det allra högsta berömde de beundransvärda egenskaper och den administrativa skicklighet Emin lagt i dagen under tretton års vistande i Afrika.
Emins fel som herskare voro hans motvilja mot att låta stränghet råda, äfven när sådan syntes vara oundgängligt nödvändig. Om den exekutiva makten lades i andra händer, skulle Emin vara en ovärdelig kraft i Sudan. För öfrigt hyste Emin ett lifligt begär att göra den egyptiska regeringen ytterligare tjenster, och om han finge underrättelse om, att hans anbud mottagits, skulle detta verka på honom som den bästa medicinen och påskynda hans förbättring. Khediven förklarade han han i alla händelser skulle försäkra sig om Emins tjenster och telegrafiskt underrätta Emin derom.
Kostnaderna för den senaste expeditionen uppskatte Stanley till 30.000 pd. st.
Khediven behandlade Stanley med den största uppmärksamhet. Han visade det största intresse för allt, hvad Stanley sade, och särdeles lifligt för frågan om Sudans återvinnande, som Stanley förordat.
Buschiris afrättning betecknade Stanley som en opolitisk handling; den vore förhastad och framför allt icke på förhand tillräckligt bekantgjord och hade derför gjort mycket ringa verkan. Många araber tro, att Buschiri ännu är i lifvet. För öfrigt uttalar sig Stanley mycket erkännande om Wissman.
I Emin paschas tillstånd har, såsom ett telegram redan meddelat, åter en häftig försämring inträdt. Man befarar det värsta. Flytningen i örat uppträder åter starkt. Patienten är ytterst nedslagen och lider af stor allmän svaghet. De tyska läkarne, som behandla Emin, vilja föra honom till Zanzibar för att der företaga en operation, men den starka storm, som rådt under en längre tid, gör, att öfverfarten kunde blifva farlig för patienten.
Ett besök hos Christer Posse i M’Pozo.
(Forts. fr. föreg. n:r.
Lunchen är slutad. De båda männen resa sig och inträda i den låga bambuhyddan. Seconden på stationen är ej för tillfället hemma. Han är uppe i landet och håller på med en brygga öfver en af Kongos många bifloder, en brygga som förorsakat honom otroliga tålamodsprof, ity att den reguliert vid hvarje regntid “tog vatten öfver hufvudet” under sin tjenstgöring som öfvergångsmedel – för de talrika karavaner, hvilka färdas mellan M’Pozo och Stanleypool. En säng omgifven af ett hvitt muslinsnät, hvilande på bambukäppar, utgör rummets förnämsta prydnad. Golfvet är terra firma, belagdt med konstrikt flätade bambumattor. Väggarne äro prydda med spjut, sköldar, Kongoknifvar, bössor och patronkök; ett rankigt bord, betäckt med en grann filt, tronar i rummets midt. På detta märkas tvenne kabinettskort i ramar af euivre poli. Det ena representerar en äldre ordensprydd militär, den unge chefens fader, och det andra en ung qvinna af ovanlig skönhet. Ett stort fat med många porträtt, visitkort etc., några engelska tidningar, en fempipig “bulldogg” (revolver) samt en jagtknif, komplettera den brokiga samlingen på bordet.
De unga männen slå sig ned i hvar sin rankiga, ledbrutna, svartprickiga länstol, flätad af vidje. Deras snabba fingrar rulla cigarretter, och snart sitta de med halfslutna ögon bakåtlutade i sina stolar, blossande lätta, ljusblå rökmoln och tid efter annan smuttande kolsvart kaffe ur halfstopsmuggar af porslin. Detta är siestan. En halftimme eller så fortfor detta “dolce far niente”.
En ljudlig ringning kommer då båda männen att rygga till, öppna ögonen och gäspa munnarne nära på ur led. “För tusan, arbetet”, säger chefen, “ursäkta mig bror”, och hans höga gestalt försvinner genom denlånga dörröppningen. Derute äro redan ett dussin arbetare samlade. Chefen delar ut sina order. Några negrer fatta hacka och spada för att fortsätta med utjemnandet af de tre olika höga terasser, som ligga nedanför M’Pozos station. Några hafva redan sina matchets, ett slags långa knifvar, i händerna för att kapa gräset, som i vild frodighet spirar upp omkring den lilla nybygda stationen. De båda hvita männen följas åt upp till en inhägnad, hvarest stationens getter hafva sitt tillhåll. Sedan man betraktat deras språng, hört deras osmakliga bräkande och skrattat åt deras upptåg, tar man sig en promenad ner mot floden, hvarest några unga flickor i obetydlig klädedrägt äro sysselsatta med tvätt, allt under det några småpojkar skrika, plaska och kasta projektiler af sten, gyttja eller andra mer aller mindre angenäma och oskadliga ämnen. Nu har man sett allt sevärdt och återvänder till verandan, hvarest man slår sig ner och genom minnets kaleidoskop kastar längtande blickar mot fäderneslandet der långt uppe i Norden.
Det är skymning. Det sena middagsbordet är dukadt på den lilla verandan. Arbetet för dagen är slut. Romransonerna äro utdelade åt arbetsfolket, och vi återfinna våra unga män vid det ganska rikligt försedda bordet. Samtalet har mattat af något. Knifvar och gafflar skramla mot tallrikarne, och man njuter en stilla matro. Plötsligt störes qvällens frid af en dof hvissling. Den unge sjömannen rycker till, ropande: “Något är på tok der borta i Vivi. Det kan väl aldrig vara min båt, som draggar ankaret”? “Åh nej”, svarar chefen leende, “sitt qvar du och oroa dig ej. Skulle så vara, kan du ju ej i qväll komma öfver floden, ty du vet att min roddbåt ligger i Vivi i natt.” “Jag tycker mig se ett ljus som långsamt drar sig ned utför floden”, fortfor den unge kaptenen, skuggande ögonen med handen mot en imaginär sol. Och åter ljuder samma klagande ton. “Det är min båt, som slitit sig lös”, fortfor han och börjar blifva orolig. “Gamle E. är nog ombord, men det kan ju hända, att han har lagt sig, och antagligen finnes ej tillräcklig ånga uppe för att åstadkomma en kraftigare signal. Förmodligen har ingen varit på däck. Bakströmmen invid land har trängt ut fören på båten. Ankaret har draggat ut på djupare vatten, och min lilla präktiga båt är prisgifven åt de starka hvirflarne och skären, borta vid Djefvulsudden. Tänk om gubben är ensam ombord. Han går och gör af med sig.” Den unge sjömannen är häftigt upprörd. “Kära du”, säger vännen, “du hade ju permission att vara hos mig tills i morgon. Inte rår du för, att man ej ser upp ombord, då du är borta. Ingenting kan ju i alla fall göras, ty inte lär du väl tänka simma öfver floden”. “Ja, men tänk på gubben då. Jag får aldrig en lugn dag i mitt lif, om något händer honom.” “Jo, lugna dig broder”, återtager chefen. “I qväll gå vi och lägga oss, och i morgon, då vi vakna, är det nog troligt, att din kära båt ligger på sin plats.” Så söker han att trösta sin orolige vän, som slutligen sjelf börjar tro, att allt är ett obehagligt foster af hans stundom alltför lifliga inbillning.
Man fortfar att konversera, tills natten är inne, då man uppsöker sina obeqväma läger inne i den lilla hyddan. Men tidt och ofta ses den unge mannen ute på verandan, försökande koncentrera sina värkande ögon på den punkt, der båten har sin vanliga plats. Mörkret är intensivt, och det skulle varit lika omöjligt för ett menskligt öga att genomtränga detsamma som för en elefant att peta sig i tänderna med bakfoten. Efter en orolig, feberartad slummer stiger kaptenen ändtligen upp i dagbräckningen och finner tyvär sina farhågor besannade. Den smidiga båten med sina smäckra master och sin gula skorsten ligger ej på sin plats. Man kan ej se långt nedefter floden, och förgäves spanar det oroliga ögat efter någonting, som liknar en båt. Man hissar en hvit flagg på stationens flaggstång och affyrar samtidigt ett bösskott. Om en stund har man den glädjen att se en båt komma roende från Vivisidan tvär öfver floden. Ännu en halftimme af feberaktig oro och kaptenen har sagt farväl åt sin vän samt skyndsamt hoppat i båten, som genast lägger ut.
Med fart bär det i väg utför den skummande floden. Vattnet stänker in öfver de låga relingarne, och de glupska vattenhvirflarne tyckas vilja sluka båt och allt. Förd af headmannens starka arm, undgår den dock alla faror, och då den svänger om Djefvulsudden, får vår unge man till sin stora glädje se den kära båten, som i en liten vik, hvarest vattnet är alldeles lugnt, ligger helt orörlig. Snart är man ombord. Gamle maskinisten kommer sin kapten till mötes med tårar i ögonen och berättar sin underbara räddning. Båten hade slagit sig loss genom någon underström, allt manskapet var i land så när som på en eldare. Först hade man stuckit ut ketting, men den hade slagit sig oklar i spelet; och innan man hunnit göra den klar, var båten redan på djupt vatten och dref med rapidens fart ned mot Djefvulsudden. Intet var att göra. Ånga hade man ej nog ens för att signalera. Gubben E. hade tagit rodret, hvilket dock ej kunde göra någon nytta. Midt för Djefvulsudden hade båten svängt om trenne gånger i den starka vattenhvirfvel, hvarför denna punkt är utmärkt. Ankaret hugger tag i en klippa, kettingen sträckes och båten sätter fören under vattnet. Ögonblicken äro dyra. Med ett språng står den gamle vid spelet. En yxa har han fått tag uti i kabyssen, och med ett väldigt hugg spränger han den lik en fiolsträng spända kettingen. Båten lättar sig, svänger fören om, dansar lik en bondpiga i en liflig polska; men nu är faran öfverstånden: eldaren har fyrat på. Gubben springer ned i maskinen, släpper ånga i cylindrarne och, innan man kommit ner till Chaudron d’enfer, en af höga klippor omgifven bassin, hvarest vattnet kokar och sprutar som i en kittel, har gubben den glädjen att höra propellern arbeta med reguliera slag. “Ville d’Anvers” var räddad endast genom sinnesnärvaron hos en af våra landsmän.
Revolutionen i Brasilien
är ett fullbordadt faktum. Men huru många har väl närmare kännedom om detta land (dit en stark utvandraredröm drar sig), dess statsskick, befolkningens plägseder m. m.? Allt sådant och mera till får den veta, som på närmaste postanstalt prenumererar för qvartalet Januari-Mars på veckotidningen
"JORDEN RUNDT",
med bilaga
"Jorden och dess folk".
illustrerad praktupplaga öfversättning från F. von Hellwalds berömda verk. Tio häften om tillsammans 60 trycksidor medfölja som gratisbilaga vid början af hvarje qvartal. Pris: endast En krona i qvartalet (oberäknadt 20 öre i postafgift i qvartalet.)
Ypperlig annonstidning.
Prenumeration kan ske å alla postanstalter.
Litet af hvarje.
Ett skriffel. Af en polemik, som för närwarande pågår i Göteborgs Handelstidning mellan twenne kritici, framgår det på sätt och wis lustiga faktum, att "Kärlekens komedi" af Ibsen uppförts i landsorten med en replik af följande egendomliga lydelse:
"Der står rukan i sin swarta skrud".
Det owanliga och i alla brukliga ordböcker obefintliga ordet "rukan", hwilket sällskapets ledare bibehållit af wördnadsfull pietet mot den, som han trodde, här mer än någonsin djupsinnige Ibsen, hade tillkommit på det sätt att rollutskrifwaren hade haft en dålig piktur, så att ordet "enkan" kommit att tydas som "rukan" (Repliken skulle, som lätt inses, lyda: "Der står enkan i sin swarta skrud.")
Felet lär hafwa upptäckts på så wis, att ett par Stockhlmsartister kommit till en landsortsstad för att se "Kärlekns komedi", derwid förwånat sig öfwer replikens märkwärdiga lydelse och framkastat den förmodan, att det warit rollutskrifwaren och ej Ibsen, som denna gång warit otydlig.
Under influenzans dagar skulle en fästman läsa upp några verser om sina lidanden för sin wäna mö. Torts allt sitt deltagande kunde den unga damen ej låta bli att gapskratta, då hon hörde följande:
Bid öbba wädd, bid (atsch!) bid ljufwa blobba,
Hur grybbt att ej i dag få träffa dig!
Jag är ej bedd- (atsch!) bedd'ska till att kobba,
Ty ded boderda dufwad hebsökt big
Jag studdob bridder (atsch!) och studdob fryser
Och dess ebellad (atsch, atsch, atsch!) jag dyser.
För att du skall förstå (atsch!) bid belägedhed
Jag skrifwer sob jag talar, uddegär.
Hwar fästbadd (atsch!) skall fatta bid förlägedhet
Att bli så plågad, då hadd är så kär…
Att nödgas ord och blick och käddsla göbba
Och (atsch!) bestäddigt styta sig - och dröbba.
Dock, tålabod! ― att lida och försaka
Badd (atsch!) sig äfven godebo ddufwa lär.
Så fort ded slutar' kobber jag tillbaka,
Ed sbula batt, ben alltid lika kär.
Till dess, bid wädd, wi skola wara glada
I hoppet (atsch!) att se hwaradd på dytt
Och skola (atsch!) dog ta igädd wår skada
För dädda grybba tid, som (atsch!) har flytt
Did Bagdus.
Det kunde han wäl fråga. En gosse går med sin far på kyrkogården och läser alla de granna loftal som stå på grafwårdarne. Slutligen frågar han:
― Pappa du, hwar ligga alla de elaka menniskorna begrafna?
Amerikanskt. I Amerika råda något egendomliga förhållanden. I en skola der måste läraren här om dagen utfärda följande warning:
"Den förste pojke, som återigen skjuter på mig, blir nedflyttad tre platser."
Senaste underrättelser.
Bryssel den 19. Linietrupper, borgarbeväpning och brandmanskap äro koncentrerade i Charleroi, der man befarar oroligheter. Flere dynamitattentat ha egt rum. I flygblad uppmanas militären att ej skjuta på folket.
Från Turin meddelas att prins Amadeo (konung i Spanien 1870―73) afled den 18.
London den 19. Emin pascha är ånyo bättre.
Genom exekutiv auktion,
som förrättas å Rådhuset härstädes Tisdagen den 25 nästa Februari kl. 12 på dagen kommer till gäldande af domfäst fordran till försäljning utbjudas Anders Petter Olssons hus och tomt № 28 b i qvarteret Örnen härstädes.
Fastigheten, belägen intill stortorget vid storgatan med tomt ned till Rönneå, är bebyggd med ett tvåvånings- och 2:ne envåningshus, det ena inredt till bageri samt är saluvärderadt till 18,800 kr. Tomten innehåller 13,836 qv.-fot.
De hvilka hafva fordran, som bör ur egendomen gäldas eller annan rätt som skall vid auktionen iakttagas, kallas att dervid sin rätt bevaka.
Engelholm den 20 Januari 1890.
Öfverexekutor.
Sk. Alleh. - Ö. P. - H. D. - Sk.-Hall 1. g.
Till salu.
3/16 mtl. Bassholma, frälsehemman, hvartill hörer 175 tunnl. jordegendom deraf 35 tunnl. god åkerjord, 60 tunnl. ängsmark med skog, inberäknadt 10 tunnl. utmärkt sjöäng, 10 tunnl. god torfmosse samt resten utmark, säljas nu genast antingen gravitationsfritt eller mot 10,000 kronors instående inteckning. Egendomen, som är väl bebyggd och försedd med en vacker trädgård, är belägen i en naturskön trakt 1/2 mil ifrån blifvande jernvägsstation. Närmare meddelar Fredr. Persson, Rebbelberga, adress Engelholm.
Gifven akt gossar!
Till rekrytering vid Konungens Svea Lifgarde antagas unge män om anmälan göres hos värfvaren A. Tuwesson, som träffas hvarje Måndag, Torsdag och Lördag i polis Johanssons bostad i Engelholm. Lönevillkor från 72 kr. till 160 eller till 352 kronor; städja 50 kr. och fri resa upp till Stockholm; ålder från 17 till 26 år. Längd 1 meter 70 cm.; 1,69 är det minsta.
Engelholm 1 Jan 1890.
A. Tufwesson,
Värfvare.
― 320 ―
― Han får vänta, sade Macy kort.
Tjenaren gick och Macy uppfordrade nu Kennett att taga plats medan han sade:
― Nu är jag till Er disposition och färdig att bistå Er, om Ni, som jag förmodar, kommer för att bedja mig om att göra Er en eller annan tjenst.
― Käre bankir, sade Kennett, är Ni säker på att Ni kan lita på alla dem, som stå Er nära?
― Hvad menar Ni dermed?
― Jag menar… Jag känner alla enskildheterna med afseende på expeditionen till Pensylvanien.
― Hvad behagas? utbrast Macy som ofrivilligt bleknade. Hvad är det för enskildheter och hvad är det för en expedition, som Ni talar om?
Kennett fortfor småleende:
― Ni har alldeles intet att frukta från min sida; det är en djerf idé, som Ni har uppfångat… en mycket djerf plan. Jag kan blott förebrå Er, att Ni burit hemligheten så dåligt, att man har kunnat meddela mig den.
― När har det skett och hvem har gjort det?
― Det blef mig meddeladt förliden natt af två män, som Ni utan tvifvel känner, och som lära hafva förrådt Er. Det är poeten Dan Yoke och en liten löjlig person, som, om jag icke minnes fel, heter Matteu Wennerheldom.
Macy var som förstenad. Hvad visste man egentligen?
― På hans ängligt framsatta frågor härom, svarade Kennett med att gifva en alldeles nöjaktig och i enskildheterna ingående redogörelse af hela planen.
― Men Ni förvånar mig! utbrast Macy. Det är verkligen korrekt allt samman och ingen har vetat det! Ingen, undantagande… Skulle den eländige Warton förrådt mig?
Kort derefter slog han sig för pannan och utbrast:
― 317 ―
diterna marscherade in på bangården mellan en dubbel rad af polisbetjenter.
Kort derpå höll en elegant enspännarevagn utanför stationen; Bam steg ut af den, kastade tömmen åt en tjenare och gick in i väntsalen.
― Nå hvad säger du nu? utbrast Dan Yoke.
― Men det är ju omöjligt, sade Koloss; det är ju nedrigt! Det ser verkligen ut, som om polisbetjenterna vakade öfver, att dessa menniskor komma åstad i godt förvar. Det måste ju vara mot befallningen, som de hafva fått och jag vill strax… Dan Yoke höll honom tillbaka medan han sade:
― Det är tydligt nog, att den eländige Kennett har offrat allt för att vinna hastigt en förmögenhet… Hvad skall man säga? Han är ju amerikanare.
― Baktala icke vårt land, afbröt honom Koloss ifrigt, om det här finnes folk, som glömmer sina pligter och handla nedrigt, så finnas också de, som vaka och vilja kämpa, icke sannt, Dan Yoke?
― Kämpa! Kämpa! Men huru? Hvilken mensklig makt skulle kunna förhindra dessa män att utföra sin plan?
Koloss betänkte sig litet; plötligt grep han Dan Yoke i armen och utbrast:
― Jag vill hindra dem deri.
― Ni?
― Ja, jag!… Har då vetenskapen intet att betyda?… Har jag icke berättat för Er, att jag har löst en uppgift, och att denna upptäckt, som jag gjort skall medföra oerhörda resultat?
― Jo, men Ni har aldrig sagt mig något närmare.
― Derför att upptäckens storhet förskräckte mig sjelf; derför att jag tviflade på mig sjelf, på min egen kraft, derför att jag trots mina alla nyaste beräkningar har varit rädd för att pröfva dess verklighet. Men nu betänker jag mig icke längre! O, det skall
