Sida:Norra Skåne 1894-02-17.djvu/4

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
N:r 20 Lördagden 17 Februari 1894
Norra Skåne



Hos Tippu Tip.

En örebroare, agronomen K. Petersén har för någon tid sedan under en vistelse i Zanzibar gjort bekantskap med den bekante slafjägaren och elfenbenshandlaren Tippu Tip, hvilkens inflytande sträcker sig tvärs genom Afrika ända ned till Kongo, och hvilkens välvilja andra svenska afrikaresande förut åtnjutit. Herr Petersén skrifver till N.A. om Tippu Tip bl. a. följande:

Han tycks vara omkring 50 år, är medelstor och kraftigt bygd, något korpulent och har ett godmodigt, rundt ansigte, omgifvet af grått helskägg. Hans hudfärg är mörkbrun, hans anletsdrag likna mer negrernes än arabernas, hvarför han torde ha mer af de förres än de senares blod i sina ådror. Emellertid lefver han och kläder sig i likhet med alla rika Zanzibar-araber. I umgänget förefaller han godmodig och gemytlig, och man har svårt att föreställa sig, att man har den verldsbekante slafjägaren framför sig. Rör sig samtalet om något som intresserar honom, märker man, att han är en ovaligt intelligent och begåfvad menniska. Han lär fordom ha varit slaf och såsom bärare gjort långa resor till det inre. När han sedan blef fri, började han att på egen hand föra karavaner.

En sådan karavananförares inflytande är stundom ganska stort, och det dröjde ej länge, förrän han blef en af de mäktigaste. Han har förtjenat ofantliga summor på handeln med elfenben och slafvar och på att uthyra bärare. Han har nu agenter på de vigtigaste punkterna i Öst- och Central-Afrika, hvarigenom hans inflytande sträcker sig ända till Kongo. Dessa agenter utgöras till en del af hans många söner. Genom dem kan han utöfva mera inflytande på händelsernas gång i Eqvatorial Afrika än någon annan. I Zanzibar eger han ett halft dussin af de största stenhusen. Talet om att han ej vågade komma dit är endast nonsens, hvilket bäst bevisas deraf, att han verkligen kom, efter att ha måst marschera genom tyskarnes områden och oaktadt engelsmännen nu äro de egentlige herrarne i Zanzibar. han torde för närvarande vara den störste slafjägare, som finnes.

Jag träffade honom i Zanzibar vid mitt andra besök der; han hade då nyligen kommit från det inre. När han fick veta, att jag vars svensk frågade han mig efter hrr Gleerup och Vester, hvaröfver han blef mycket glad. Sedan måste jag berätta, hvad jag visste om deras senare lefnadsöden, hvilket mycket intresserade honom. Han påstod, att desse mine landsmän voro de bästa europeer han någonsin träffat. Han bad mig att icke lemna Zanzibar utan att besökt honom, hvilken uppmaning jag också efterkom. Han bodde i ett af de största husen i staden; jag tror att han sålt det för 60,000 rupees (en rupee = 1 kr. 50 öre.

Det var inredt med en viss lyx, men det bästa var dock hans vapensamling. Han visade mig bland annat flere gevär, som han fått af europeer och som i afseende på utstyrseln voro det styfvaste jag sett i den vägen. Det är icke många europeer som kunna skryta med att vara i besittning af en sådan samling gevär. Dessutom hade han praktfulla, med guld och silfver beslagna dolkar och svärd.

Han sade sig ha för afsigt att snart besöka Europa men grufvade sig för kölden.

I främsta rummet ville han besöka ”sultanerna” i de större landen. Paris, London och Berlin ville han i alla händelser se. Om det ej vore allt för långt till Stockholm, skulle han resa dit och besöka Vester. Jag sade honom, att man på vagnar, som gå af sig sjelfva, kunde komma från Berlin till Stockholm på två dagar. Han menade då, att han skulle resa dit. Om jernvägen hade han hört talas, men hoppades bara, att den icke komme till Afrika, ty då vore det troligen slut med hans geschäft.

Tippu Tips harem lär vara något non plus ultra. Hela huset vimlar af svarta och bruna skönheter, men det var bara ”fruarne” af andra och tredje ordningen.

De mera ljushyade får nog endast gubben sjelf se. Den ”frun”, som serverade oss kaffet, var en af de vackraste negrinnor jag sett. Hon var rasande söt, der hon stod och gjorde grimaser åt mig bakom sin herres rygg. Ja, tänk, mina damer, att jag verkligen har mod att kalla en negress rasande söt. Det finna ni kanhända löjligt. Men att det icke är så, kan hvar och en, som varit här och har sinne för det vackra, intyga.




Man och qvinna — en liten jemförelse.

I en engelsk tidskrift läses nyligen följande betraktelser, hilka wisserligen icke klinga synnerligen artigt mot det täcka könet, men som dock i månget afseende äro riktiga:

Mannen är en person med fasta wanor — qwinnan lämpar sig efter omständigheterna.

En man försöker icke att slå i en spik, förrän han fått tag i en hammare. En qwinna dröjer icke att anwända en eldtång, klacken på sin sko eller ryggen på borsten.

Mannen anser det alldeles nödwändigt att hafwa en korkskruf för att slå up en butelj. Qwinnan försöker utdraga korken med saxen, knifwen eller en skoknäppare. Går det ej att få ut densamma, så blir den inskjuten, ty hufwudsaken är ju i alla fall, att man får ur buteljen, hwad som finnes deri.

Mannen anser en rakknif wara till endast för ett ändamål. Qwinnan hyser en högre tanke om dess anwändbarhet. Hon begagnar den att formera blyertspennor och att skära liktornar med, och detta hemliga missbruk kommer naturligtwis den äkta mannen att swärja öfwer allt hwad rakknifwar och deras fabrikanter heter.

Då en man skrifwer, måste allt wara på wisst sätt — penna, bläck och papper måste wara precis så eller så, familjen ålägges at wara tyst och wågar knappast tänka. Qwinnan söker upp åt sig ett oskrifwet papper, ett löst skrifboksblad eller halfsidan af ett gammalt kuwert. Hon hwässer blyertspennan med saxen, lägger papperet på en gammal atlas och drager något underlag under, rör sig fram och tillbaka med stolen och nedskrifwer, under det hon emellanåt sjunger, sina tankar på papperet. Det stör henne icke, att barnen strax bredwid högt repetera sin multiplikationstabell eller öfwa sig med skalor och att köksan är i rummet sysselsatt med hushållsgöromål.

Han gormar och larmar, om läskpapperet icke är till hands. Hon blåser bläcket torrt med munnen, swänger papperet fram och tillbaka i luften eller håller det öfwer lampglaset, tills det blir brunt och är nära att fatta eld.

Om bläcket är för tjockt eller för tunnt gör han det så dåligt att det blir nästan oanwändbart. Hon skrapar lugnt ur hörnen så mycket att pennan kan taga till sig litet deraf, och så kan episteln afslutas.

Mannen nedlägger utan betänkande ett bref i breflådan. Qwinnan läser först igenom adressen ännu en gång och ser efter, att förseglingen är säker, och till sist låter hon det med “eftertryck” glida ned genom öppningen.

För mannen betyder ett “adjö”, att samtalet är afslutadt och att man skall skiljas. För qwinnan är samma ord början till ett nytt kapitel.

En qwinna håller styckena af ett sönderslaget föremål ofta med wemod emot hwarandra. Mannen lägger dem åt sidan och glömmer det, som icke kan göras ogjordt.

Qwinnan läser alltid först slutet af en bok, och börjar städse en anteckningsbok samtidigt på flere ställen. Mannen går i båda fallen i tur och ordning.

En mans bref slutar med underskriften, ett qwinligt bref med postskriptum. (Norrk. T.)



Ett tragiskt hjeltedåd utfördes nyligen på Atlantiska hafwet. En holländskt ångare “Amsterdam” mötte på sin wäg till Newyork 14 januari en amerikansk fiskarskonert “Maggle C. Well”. Den låg och högg på sjöarna. I riggen hängde besättningen fastsurrad, och på en maststump wajade stjernbaneret med unionsmärket wändt nedåt — en signal, utwisande att manskap och skepp äro i nöd. Kaptenen på “Amsterdam” sammankallade sitt folk och förklarade med några ord, att om någon friwilligt wille söka rädda det nödställda manskapet, så kunde han anmäla sig. Det modiga skeppsfolket lät icke kaptenen wänta länge. Förste styrmanenn och 6 man af besättningen förklarade sig williga att wåga försöket. Det blåste en hwinande storm. Wågorna höjde och sänkte sig med hela sin kraft, men det lyckades dock att få en räddningsbåt utsatt.

De sju modige männen grepo till årorna och sökte ro hän till det sjunkande skeppet. Då kom en wäldig wåg, som lyfte den lilla båten upp på toppen; då den åter sjönk ned i wågdalen kantrade den. Alla kommo i wattnet. Man kastade ut linor till de förolyckade. Det lyckades blott en af dem att få fast deri och bli förd ombord. De andra drunknade. Såwäl från ångaren som från skonerten hade man warit ögonwittne till kantringen, och man kan tänka sig det i master och rår fastbundna manskapets känslor, då det såg sina räddares lif utan nytta offras i de sjudande wågorna.

En ny uppsättning af män ombord på ångaren erbjöd sig genast att gå ut i en annan båt, men kaptenen förklarade, djupt skakad, att han icke tordes åtaga sig answaret för att flere menniskolif offrades. Amsterdam ångade under flere timmar rundt om skonerten, i det opp att wädret skulle bli bättre. Men det war icke möjligt att bringa någon hjelp, och då en rasande snöstorm till sist helt och hållet dolde skonerten, måste kaptenen lemna dem åt sitt öde.


Bewis nog. Han:

— Hwad bewis har jag på att du werkligen älskar mig?

Hon:

— Bewis! Dansade jag inte med dig på senaste balen?

— Jo, men det anser jag inte som något bewis att du älskar mig.

— Jo, det skulle du göra, om du wiste hur illa du dansar.


Inför rätta. Domaren.

— Ni är anklagad för att ha öfwerfallit denne man.

Den tilltalade:

— Jag erkänner mig skyldig, herr domare, men jag har en god ursäkt. Jag tilltalade honom höfligt tre gånger, men han swarade mig inte.

— Ja, men mannen är ju döfstum.

— Nå, hwarför sa' han inte det då?


En dräng och en ryktare

båda nyktra och ogifta kunna erhålla plats hos Gustaf Andersson
Boarp, pr Lyckåker.


Äkta spanska

VINER

från Lacave Y C:a, Svenska Bärviner hos

N. C. Granstedts Eftertr.


Lacave y C:a

äkta spanska viner. Tokayer & Meneser (sjukviner)

hos

N. C. Granstedts Eftertr.


MARGARIN

hos

N. C. Granstedts Eftertr.


Äkta rysk

Caffetillätstning

hos

N. C. Granstedts Eftertr.


Hårmedel,

Högdals berömda och mycket brukade, har efter mångårig erfarenhet visat sig vara det bästa hittills kända medel mot kalhet, mjäll och hårets affallande.

Rengör och fäster håret! Borttager mjäll! Oumbärligt för dem som vilja sköta sitt hår väl! Säljes å kr. 2: 50 pr flaska hos de flästa bok- och parfymhandlare, rakstugor, m fl. i riket.

Sändes mot postförskott äfven direkt af undertecknad, som innehar partiförsäljningen

Vilhelm Sköld, Östersund.


Åt gamla och unga män

rekommenderas på det ifrigaste den prisbelönta, nyligen i ny, tillökad upplaga utkomna skriften af medicinalrådet d:r Müller rörande

rubbningar i nerv- och sexualsystemet

äfvensom detsammas radikala botande.

Pris incl. insändande i kuvert 1 kr. i frimärken

Eduard Bendt,, Braunschwaig.


Prima

Solros- & Rapskakor

säljes billigt af

Oscar Mohlin.

(f. d. Carl Hj. Agardhs affär)


Prima, Prima

Messina Apelsiner

och

Citroner

hos

Oscar Mohlin.

(f. d. Carl Hj. Agardh.)


Stockumla Stilton OST
Nerikes Stilton
Roquefort
Smålands Prest- och
Östgöta söt

hos

Oscar Mohlin.

(f. d. Carl Hj. Agardhs affär)


Prima Timotej

uppköpes till högst gällande priser af

Oscar Mohlin.


Lifförsäkrings-Aktie-Bolaget

VICTORIA

STOCKHOLM

Försäkringstagarne erhålla tre fjerdedelar af vinsten, som utdelas antingen årligen eller efter 15 år (vinstklass) och derefter årligen,

Engelholm: Veterinärl. O. E. Kullberg,
  Kantor Elof Westmark.

(G. 10211.


Skandinaviska Kreatursförsäkringsbolaget

i Stockholm.

Häst- och Nötkreatursförsäkring.

Försäkringssumma:

öfver 12,000,000 kronor.

Premiedebitering qvartalsvis.

Premiebetalning vid kronouppbörden.

Bolaget meddelar äfven mass-skadeförsäkring af nötkreatur.


SYDSVENSKA KONSTINDUSTRILOTTERIET

i Lund

med 3,000 vinster, värda 100,000 kr.,

fördelade på tre klasser,

utfalla alla högre vinster, tillsamman värda

34,600 kr., i

anvisningar å 310――3,000 kr.,

gällande som betalningsmedel till lotteriet

för efterbeställning af värdeföremål,

genom detsamma.

Hufvudkollektör i Engelholm:

Handtverksföreningen.

underkollektörer: Red. J. Fagerström,
Hr. L. J. Lundsten.

Brand- och Lifförsäkrings-Aktiebolaget

SVEA

i

Göteborg

meddelar

Brandförsäkring, dels på viss tid och dels på all framtid,

Lifförsäkring, af hvars vinst försäkringstagarne äro delaktige,

samt

Lifränte- o. Kapitalförsäkring.

Agent i Båstad:

August Tiliander.

Agent i Engelholm:

Disp. Robert Kallenberg

Medagent:

Hr. Johan Hallberg,

Kontor: Storgatan № 59.

(Nord. A.-B. 2,100)


THULE

Stockholm.

1892 : Aktieegarnes utdelning. kr. 24,000
: De lifförsäkrades vinst: 152,437

Agent i Engelholm godsexpeditör

V. Bjerke.


Brand- och Lifförsäkrings-Aktiebolaget

Skåne

Grund- och garantifonder

12,000 kronor.

Brandförsäkring dels på viss tid, dels för all framtid samt hushyreförsäkring.

Lifförsäkring på lifstid m. fl. med andel i vinsten utan höjda premier, pensions-, lifränte- m. fl. försäkringar

  meddelas i Engelholm och dess omnejd genom Aug. Lundgren


Realisation!

Till följe affärens öfverlåtande den 1 Mars realiseras mitt välsorterade jernvarulager under Februari mycket billigt.

Engelholm den 2 Februari 1894.

J. Svensson.


Till salu

Stadsfastighet,

särdeles välbelägen vid storgatan i Engelholm med trädgård intill Rönneån och innehållande, bland andra byggnader, tvenne boningshus med 3 lägenheter, hvardera å 3 rum och kök, försäljes före den 1 april under taxeringsvärdet genom Stadsfiskalen Louis de Flon.



― 22 ―

på min tjenst”. Hade hon varit en annan, än den qvinna hon var, skulle hon hafva antagit mina ord, hvilka jag visste vara uttalade med likgiltighet och förbehållsamhet, såsom en blot ytlig komplimang, utan värde. Men jag visste, att hon ännu icke misstagit sig i sin aktning för denna redlighets dygd. Den är isynnerhet hennes egen och den probersten, medels hvilken ett ärligt hjerta pröfvar alla andra.

“Tack!” svarade hon enkelt.

Jag omtalade för henne, att det denna dag var jämt fyra veckor sedan jag först hörde talas om saken, och att jag sedan dess ganska mycket öfvervägt densamma. Jag tog fram en groft tecknad karta öfver landet, visade på vägarne, utmärkte de platser hvarest vakter voro utstälda o. s. v. samt meddelade henne mina beräkningar för en eventuel genomresa. Från Itzia beräknade jag, att man kunde hinna öfver gränsen på ungefär nio timmar, om man hade goda ridhästar. På den tiden fanns ingen telegrafledning i denna trakt, och jag visade, att om man hade en timmes försprång, man sannolikt skulle undkomma. Jag lade vikt vid betydelsen af den sympatiska betjenten, och hon lyssnade med hopknäpta händer och återhållen andedräkt, till hvarje ord jag talade.

“Har ni redan tänkt på allt detta?” frågade hon, när jag sagt allt, hvad jag då hade att säga.

“Jag har tänkt på föga annat”, svarade jag. “Men nu måste jag säga er, att allt detta vill kosta pänningar”.

“Det kunna vi tillse”, sade fru Rollinson, hvilken var nästan lika mycket intresserad som hennes niece. Hon visade detta på ett annat sätt; ty, medan miss Rossano hade lyssnat utan att säga ett ord, hade den gamla frun varit full af sprittningar och utrop.

“Jag måste kunna säga den man, hvilkens bistånd jag påräknar, att grefvens släktingar äro rika,


― 23 ―

och att de skola belöna honom hederligt. Jag bör äfven kunna lofva honom en oberoende ställning för lifstiden”.

“Ni må lofva honom, hvad helst det står i min makt att gifva honom”, utbrast miss Rossano. “Om jag kunde skaffa min fader friheten, ville jag uppoffra hvartenda öre jag eger i verlden.”

“Mannen är en vanlig soldat, inföll jag. Han har mat och kläder och några kopparslantar dagligen till litet öl och tobak. För en sådan person vore en pension af ett pund i veckan ett paradis. Det beror mycket på hans omständigheter. Är han lös och ledig, bör jag kunna försäkra mig om honom. Är han gift och har familj, så faller det sig svårare. Bäst är att ej hoppas för mycket. Om ni tillåter mig, skall jag försökka och jag skall ej lemna något medel opröfadt. ” “Huru skall jag kunna tacka eder?” utropade miss Rossano.

“Jag skall bli belönad om jag lyckas, min fröken!” svarade jag.

Hon förstod mig icke då, men jag sade henne efteråt, hvad min mening hade varit. Jag tänkte, att om jag kunde återföra hennes fader, skulle jag med skäl kunna säga henne, att jag förvärfvat mig rättighet att förklara det jag ej kände någon högre äregirighet än att få lefva och dö för henne. Och detta var blott saning, ehuru jag ännu icke sammanträffat med henne mer än två gånger. Jag tror att kärlek, som uppstår vid första sammanträffandet är vida allmännare än folk anar. Om detta var fallet med en så nykter och hårdnackad person som jag, hvilken tillbrakt alla mina mandomsår i rå och tumlande krigstjenst, hvad skall ej då fallet vara med romantiska och öfverspända personer, hvilka af naturen äro mera höjda härför?