Skånska P:n. Hels. Dagbl. och genom S. T. A. M. i Sydsv. Dagbl. (14)
Undertecknad,
som i 20 år innehaft tjenst såsom kusk å
Wegesholm men till följd af dödsfall blir
derifrån ledig, önskar att till den 24
Oktober erhålla dylik tjenst. Jag kan köra
fyrspann och inrida hästar. Närmare
underrättelser erhållas af Fru Therese
Grawenhorst Löwenstierne å Wegeholm och
Herr Godsegaren D. v. Alefeld å Skillinge
P. Olsson,
adress Vegeholm.
H. P:n. "Halland", och gen. S. T. A. M. i Sk. Dagbladet den 10 och 14 Juli, (10.)
Godt arrende.
Egendomen Ugglarps gård lydande under Krapperup, cirka 200 tdl. god jord, kan på grund af dödsfall strax få öfvertagas med gröda och besättning. Reflekterande torde helst vid personligt besök på stället hänvända sig till nuvarande innehafvaren.
Fastigheten
1/16 mantal N:o 5 Hyllinge, hvartill hörer 30 tunnland första klassens jord, goda och tillräckliga åbygnader, samt å egendom växande gröda, att genast tillträdas, kommer att ytterligare till fölrsäljning utbjudas vid den å stället till Tisdagen den 10 i denna månad utlysta och i tidningarne Öresunds-Posten, Hels. D. och Hels-P. den 26 och 29 sistlidne Juni samt i Skånes Annonsblad och Engelholms Tidning den 30 i samma månad annonserade auktionen för berörda fastighets samt hela yttre och invändiga lösöreboets försäljning.
Lösöresauktionen börjas kl. 10 f. m. och sker utropet af fastigheten kl. 12 på dagen då betalnings- och öfriga vilkor uppgifvas.
Om loflig restauration vid auktionen är anstalt fogad.
Kölegård den 5 Juli 1894. Nils Pehrsson.
FRIPLATS
som hushållselev erhålles, om snar anmälan göres å hotell Thor i Engelholm.
Munksjö
Pappers Bruks
tillverkningar
af Papp och Papper
säljas billigt hos
Oscar Mohlin
(f. d. Carl Hj. Agardhs affär.)
Gen. S. T. A. M. i Karlskr. Veckobl.
Född
En son.
Engelholm 9 Juli 1894.
Charlotte och Severin Sjöstedt.
Engelholm.
Laholms Dubbelqvartett, som i lördags afton lät sig höra i Thorslunds stora sal, var — derom torde samtlige åhörare ena sig — en bekantskap värd att göra. Den lilla kören icke blott uppfylde de anspråk man i vår tid ställer på denna i vårt land så högt upodlade sångart utan öfverträffade dessutom i vissa fall hvad man inom denna är van at finna. Friska och klangfulla röster, synnerligast inom ytterstämmorna, god nyansering och ett i allmänhet pietetsfullt fasthållande af det traditionella från de bästa hörda framställarne af de särskilda numren, samt ett med omsorg och urskilning valdt program, med ett enda undantag bestående af rent nordisk musik, karakteriserade den lilla förträffliga kören.
Det hela vittnade dessutom om en nitisk och kraftig, sund och intelligent ledning, sådan man icke alltid träffar hos våra musikdirektörer. Den musikaliska tekniken var visst icke förbisedd eller undanträngd för det poetiska elementet i sången, men blef heller icke så ensidigt instrumentalt framhållen, att ej den andra berättigade sidan kom till sin rätt. Direktör Widén synes förnämligast genom oaflåtlig uppmärksamhet på detta hufvudvilkor för åstadkommande af effektfullt sångföredrag hafva vunnit ett så godt resultat, som det vi nyss bevittnade. Här spårades derför heller icke detta ängsliga sökande efter det mest korrekta i hvarje fall, i ton och fras, som ofta kommer sången att låta schablonmessigt torr och oinspirerad.
Programmet var med smak och urskilning uppsatt, men svårt torde vara att säga hvilka af sångerna som mest anslogo. Lagercrantz “Tonerna”, talangfullt komponerad, fast af omtvistad originalitet, utfördes fint och i den dämpade ton och vågiga rythm, som gör denna lilla sångperla så tilltalande. Solot “gjorde sig” förträffligt och måttfullt. Hallströms: “Vinet fradgar” ha vi hört sjungas lifligare, med mera kraft och dithyrambisk schwung, men ej renare och mera klassiskt rundadt. Folkvisorna torde måhända vinna på ett något hastigare tempo. “Jänta å ja’” blef ett verkligt bravournummer, humoristiskt arrangerad och utförd med den effektfulla lifaktighet, som den sprittande polskan anstår. Den blef också liksom flere andra nummer bisserad, en uppmaning som kören med välvillig uppmärksamhet hörsammade. I stället för Kjerulfs Serenade sjöngs Nordraaks originela och varma fosterlandssång: “Ja, vi elsker dette Landet”.
Anledningen till detta utbyte uppgafs från estraden vara lokalens bristfulla akustik. Denna kan visst icke bestridas, men säkert är att det måste ha känts svårare för kören att sjunga ut i den mångvinkliga träsalen än för åhörarne att uppfatta välljuden och att särskildt i programmets sista afdelning alla svårigheter tycktes öfvervunna. Bifallet stegrades också för hvarje nummer, och vi kunna tryggt förespå, att ett ännu större antal åhörare skulle infinna sig ifall sångarne ännu en gång skulle vilja låta höra sig här.
Det måste betraktas såsom en lycklig, ja afundsvärd tillfällighet, att så goda sångkrafter äro samlade eller i alla fall lätttillgängliga på en mindre plats, sådan som vår halländska grannstad, och att de å sin sida äro lyckliga nog att kunna komma under så skicklig ledning, som här är fallet. Detta sammanträffande af lyckliga omständigheter gifver den tanken vid handen, att denna kör skall kunna hinna långt på sångkonstens väg, att den skall kunna, inom en ej aflägsen framtid våga sig på betydligt mera fordrande uppgifter än dem den hittills på ett så tillfredsställande sätt visat sig kunna lösa.
Skämdt kött. I lördags torgfördes här
af slagtare Carl Persson från Haradal
skämdt fårkött, som af stadsfiskalen
beslagtogs, sedan det förklarats odugligt till
menniskoföda. Hr Persson fälldes till 10 kr.
böter.
Underkända klagomål. Gustaf
Svensson i Torstarp, som för åtskilliga förseelser,
såsom fylleri, motstånd mot polis och
öfverdådig framfart, hvarigenom kardmakaren
Joh:s Nilsson tillfogats skada, blifvit dömd
af härvarande rådhusrätt till böter och
godtgörelse i sammanlagdt belopp 126 kr.
hade öfver denna dom anfört besvär hos
hofrätten, som nu på grund af
ofullständiga inlagor underkänt besvären.
Tjenstledighet och förordnande.
Hofrätten öfver Skåne och Blekinge har,
på ansökning om ledighet, förordnat:
Hofrättsauskultanten Gustaf Lilienberg att från och med den 4 till och med den 31 i denna månad förvalta häradshöfdingeembetet i Södra Asbo och Bjäre härads domsaga.
Stackarpsmördaren fast. I torsd.
afton häktades vid Kosta glasbruk i
Småland en person, som utbjöd en del saker,
hvilka kort förut stulits från Hults
jernvägsstation efter att af tjuvarne först ha
reqvirerats i Stockholm å efterkraf. Den
häktade, en 17-årig yngling vid namn
Rolin, erkänner stölden och uppger att en
hans kamrat, som först sagt sig heta
Christiansson, men vid polisförhöret upgifvit
sitt namn vara Sandberg, förledt honom till
deltagande i stölden. Sandberg hade på
brefkort reqvirerat varorna, hvilja utgjordes
af hattar, skodon m. m. som de sedan
gemensamt stulit ur stationens magasin.
Sandberg, som i fredags häktades i Vexjö, innehade vid häktningen en laddad revolver och gjorde ett ögonblick min af att vilja begagna den just då han fann hvad frågan gällde.
Det har sedan konstaterats att S. är ingen mindre än den länge eftersökte Stackarpsmördaren Nils Svensson. Fånggevaldiger Karlsson i Karlskrona och gästgifvare Lindblom i Åstorp, hvilka ditkallats, kände igenom honom.
Affärsöfverlåtelse. Sysslomännen och
fordringsegarne i jernhandelsfirman Engström
& Streifferts konkurs i Åstorp hafva till
handlanden Svanberg från Småland
öfverlåtit affären efter förut skedd inventering
med 25 proc. rabatt på inköpspriset. Lagret
uppgår till 6 à 7,000 kr.
Titel och afundssjuka. I den pigga
“Stockholms Nyheter”, som numera
utgifves af Hr G. Renholm, läses om en sak
som nyligen passerat:
Skall man skrifva det på afundsjukans eller bara på kitslighetens konto att Musikaliska akademien frånträdt k. m:t att låta musiklärarne vid allmänna läroverken ståta med musikdirektörstitel? Akademien anser att endast sådana musikanter, som stå i spetsen för de militära musikkårerna, böra komma i åtnjutande af denna titel.
Hvadan denna rangskillnad? Kan det inte vara lika besvärligt och lika ärofullt att plugga musik i skolpojkar som i små trumslagare och piccolapojkar? Och hvadan denna ovanliga snålhet med titlarne? Liksom det skulle vara någon så öfversvinnelig ära att bli kallad direktör? Titeln är ju, liksom många andra titlar här i landet mycket vanlig; ja för närvarande till och med den allra vanligaste.
Nåja, det finns ju ingenting som hindrar läroverkens musiklärare att ändå låta kalla sig musikdirektörer midt för Musikaliska akademiens näsa. Inte lär man väl kunna halshugga dem för det.
Skådespel å helgdagar. Länstyrelsen,
hvars yttrande af k. m:t begärts rörande
det i riksdagen väckta förslaget om
ändring af cirkuläret den 14 Juni 1820
rörande skådespels uppförande å vissa
helgdagar och dagen före densamma, anför i
sitt svar på den k. skrifvelsen: att kon.
befhde i likhet med riksdagen anser
stadgandet i dess nuvarande utsträckning ej
fullt tidsenligt, men å andra sidan det
värdiga firandet af kyrkans stora högtider kräfva
förbud för skådespels uppförande å kyrkans
stora högtidsdagar, hvadan bestämmelsen i
ifrågavarande cirkulär lämpligen bör
inskränkas derhän, att förbudet endast
kommer att gälla juldagen, långfredagen,
påsk- och pingstdagen.
Bryggarne och maltskatten.
Svenska bryggareförening har nu definitivt
antagit ett förslag till förordning om
beskattning af maltdrycker, hvilket kommer
att tillställas regeringen. Föreningen
har ansett att maltet bör vara skatteobjektet
och skatten progressiv. För hvarje kg. malt
skulle skatt erläggas med 6 öre vid en
maltafverkning under tillverkningsåret af
högst 20,000 kg; med 7 öre vid en
afverkning af mera än 20-, men ej öfver 50,000
kg.; med 8 öre vid en afverkning af öfver
50 till och med 75,000 kg; med 9 öre vid
en afverkning af mer än 75, men ej öfver
100,000 kg., samt 10 öre för mer än 100,000
kg afverkning. Skattefrihet skulle åtnjutas
endast vid tillverkning af maltinfusioner och
extrakt å apotek för medicinskt ändamål
eller under kontroll, som af regeringen i
hvarje särskildt fall föreskrifves, samt vid
hembrygd för eget behof.
I ett i finansdepartementet utarbetadt förslag till maltskatt bestämmes skatten till 10 öre pr kg. samt tillstyrkes skattefrihet äfven för svagdricka. De båda förslagen förete äfven åtskilliga andra olikheter, ehuru af mindre väsenlig betydelse än de ofvan påpekade.
Eldsvåda. Från Eslöf meddelas den 7
dennes:
I natt vid half 1-tiden utbröt eld i härvarande jernvägshotell, hvars öfra våning fullständigt förstördes, hvarjemte äfven nedre våningen förstördes af vatten, så att huset i sin helhet f. n. är obrukbart. Elden hade uppkommit i ett resanderum och spred sig hastigt. Värdesaker och inventarier i nedre våningen räddades till största delen. Ingen menniska skadades. Först vid half 5-tiden på morgonen var man herre öfver elden. Den mot jernvägsstationen vettande facaden med tillhörande veranda är fullständigt ramponerad.
Olyckan träffar innehafvarinnan, fru Augusta Laurièr, så mycket hårdare, som stor tillströmning af resande väntas till den industriutställning som i nästa vecka skall ega rum härstädes.
Jernvägshotellet med lösöre var försäkradt för 90,000 kr. i Torna, Bara och V. Sallerups brandstodsförening.
En knifvig komité. För knifven
såsom första verktyg vid undervisningen i
snickerislöjden ha deltagarne i den nyligen
afslutade 66:e kursen på Nääs
slöjdlärareseminarium uttalat sig. För att formulera
grunderna till detta uttalande tillsattes en
komité, som bland annat utlåtit sig
sålunda:
Knifven är det för barnen på förhand mest bekanta af alla inom snickerislöjden förekommande verktyg och det enda bland dessa med hvilkte man utan att derjemte begagna andra kan åstadkomma ett färdigt arbete. Knifvens bruk är dessutom i högre grad än bruket af något annat verktyg egnadt att bibringa barnen förutsättningar för användandet af öfriga i slöjden förekommande verktyg.
Åskstrålen vid gästabudet. I torsd.
e. m., då efter undfången andlig spis ett
antal mer framstående deltagare i det
stora missionsmötet vid Hörle i Jönköpings
län voro samlade hos ingeniör Karl
Jehander för att lekamligen bespisas, slog
plötsligt blixten ned under det rådande starka
åskvädret i gästabudssalen och
åstadkom fullständig panik.
Dess bättre blef ingen dödad och ej heller anstäldes någon vidare förödelse än att en af de församlade, grosshandlaren Eneroth från Göteborg, blef förlamad för en stund i ena benet, hvarjemte hans fru, född Lilliecreutz, fick ena klädningsarmen svedd. De båda sålunda för dödsfara utsatta makarne hafva för afsigt att försaka verlden och utgå till Kina som missionärer, meddelar Sm. Allh.
Dränkt med sten vid armen. I
Skottreån, en biflod till Wiskan, anträffades
den 2 dennes inom Ås' socken flytande liket
af 46-årige gifte hemmansegaren Anders
Börjesson från Wägryd Östregård i
Glimmareds socken och Marks härad. Vid
närmare undersökning fanns vid högra
underarmen med ett tågstycke fastbunden en rätt
stor sten på sådant sätt, att detta utan
svårighet kunnat verkställas af Börjesson
sjelf. Det antages derför såsom säkert, att
ett sjelfmord föreligger. B. hade den 27
Juni på e. m. aflägsnat sig från hemmet
och sedan icke afhörts. Han hade
qvarlemnat en skrifvelse af innehåll, att hans
son skulle ha hans guldur och en bibel,
hvarjemte han uppgifvit några smärre
obetalda skulder. B. var känd som en nykter
och redbar man, skrifves till “Halland”.
Gosse anfallen af varglo. För cirka
fjorton dagar sedan var en 13 års gosse
utsatt för att blifva anfallen af ett varglo
3 mil vester ut ifrån Lima kyrka vid ett
ställe som heter Stafåsnäs å Lima sockens
södra finnmark, skrifves i Falu L. T:n. Gossen,
som af sin moder blifvit tilsagd att se efter
boskapen under det att hon sysslade med
någonting annat, mötte ett stycke från
gården ett djur, som tydligen ärnade anfalla
honom. Han tog då flykten till ett lågväxt
träd och kröp upp i detsamma, hvarpå
odjuret först lade sig ned ett stycke
derifrån och sedan började likt en katt
smygande närma sig sjället, der gossen satt
uppklängd i trädet. När denne blef varse
att odjuret kom närmare, började han skrika,
hvarvid modern kom efter med en stör,
troende, att han blifvit biten af någon huggorm.
Gossen fattade nu mod och kröp ned, och
båda vände sig mot odjuret, som fann för
godt att taga till reträtten.
Guldfynd i Lappland. Bonden H.
Karisaari har för någon tid sedan i Ivalo
lyckats öfverkomma en guldklimp af
ganska ansenliga dimensioner. Stycket vägde
nemligen 93 gram. Samme man fann äfven
föregående sommar ett guldstycke som
vägde något öfver 70 gram.
Ett bolag från Kyrö by i Enare har i sommar lyckats erhålla ganska mycket guld, ända till 4 gram per dagsverke meddelar Uleåborgsbladet.
Om Vängemordbrännarens upptäckande
berättar tidningen Upsala bland
annat följande:
Eld hade utbrutit i hagarne vid Karbo på flera ställen, och släckningsarbetet pågick när detektivkonstapeln Jakobsson anlände från Fiby gård, der förhör som bäst pågick med några personer. Han räknade de närvarandes antal och sökte göra sig underrättad om deras namn. Detta väckte emellertid en storm af förbittring.
— Hvarför frågar ni om namnen? utbrast en karl. Är det icke nog med att vi skola vara fast för mordbrännaren och få gå här och släpa, och att man till på köpet skall bli misstänkt sjelf?
Under tiden upptäcktes eld längre bort i hagen och hr Jakobsson hade redan lagt särskildt märke till att de närvarande antal minskats med en. Han aflägsnade sig så obemärkt som möjligt och gjorde en lof inåt skogen. Dervid ljöd ropet “det brinner här med”. Ropet kom från en pojke, som ifrigt deltagit i släckningen. Då fattade hr Jakobson bestämda misstankar. Jemte en pålitlig person bevakade han ynglingen utan att denne hade en aning derom. Det dröjde icke länge förr än den misstänkte, såsom han sjelf tog för gifvet, var ensam. Detektivkonstapeln såg huru han smygande kröp genom några buskar och huru omedelbart derefter rök uppsteg ur snåret. När gossen sålunda för åttonde gången samma dag anlagt mordbrand och stod i begrepp att återvända, för att å nyo deltaga i släckningen, trädde hr Jakobsson fram och grep honom i armen. Den unge brottslingen blef visserligen öfverraskad, men förlorade icke fattningen. Han medföljde helt lugnt till Fiby, utan att göra något försök att undkomma. Gripandet hade gått så snabbt och tyst, att ingen af de i släckningen deltagande hade vetskap om hvad som passerat förr än några personer blefvo kallade till förhöret med den 15-årige brottslingen.
Som ett bevis på den stora djerfhet och förslagenhet, hvarmed han utförde sina illdåd, anföres:
För att grundligt afvända alla misstankar anlade han en dag eld i närheten af faderns stuga. I fredags förra veckan gjorde han ett vågstycke, som hotade att sluta med upptäckt. Jemte en annan yngling låg han på vakt i ett snår nära Karbo-bornas lador. Båda voro väpnade med gevär och hade beslutit att skjuta mordbrännaren, om han visade sig. De skulle vakta turvis och kamraten hade somat in. När den unge Karl Johansson, som sedermera befunnits vara mordbrännaren, förvissat sig om att vakten verkligen sof, smög han sig fram till en af ladorna och anlade eld i den gafvel, som skymdes af skogen. Sedan han gått en liten omväg och åter intagit sin plats bredvid kamraten, väckte han denne. Ögonblicket derpå bröt elden ut. De gjorde genast allarm, och inom kort anlände detektiven Nybom och ett par andra personer. Nybom undersökte genast marken och fann fotspår till och från ladan, men det var omöjligt att följa dem. Gossen Johansson, som var nog djerf att dervid erbjuda sin tjenst, blef icke litet förskräckt, då Nybom förklarade att han eller kamraten måste ha varit vid ladan. Den fräcke 15-åringen visade dock icke spår till rädsla, utan förklarade lugnt, att de hela tiden legat orörliga i snåret. Kamraten deremot blef bestört och försäkrade att han varit på sin post. Nybom drog då af stöflarne af denne och jemförde dem med spåren, men fann att de icke “passade”. Karl Johansson bibehöll äfven nu sinnesnärvaron och lugnade sig fullkomligt, då han märkte att spåren “fallit igen”. Han till och med utvisade flera spår efter “mordbrännaren” och lyckades att den gången åtminstone afleda misstankarne.
“Ena hjelp”. En rolig episod utspann
sig i lördags eftermiddag uppe på
Kyrkogatan i Sundsvall, säger S. P.
Ett par äkta makar från landsbygden hade besökt staden, åkande på ett fordon, som blott bestod af två par hjul och en stång. Gumman skötte affärerna i staden och under tiden studerade gubben källarlif. Studierna måtte ha varit både djupa och grundliga, ty när han uppsökte gården, der gumman väntade med häst och åkdon, ville benen ogärna följa med den vildt balanserande öfverkroppen.
Efter en skarp föreläsning af sin äkta hälft tvangs han att sätta sig på stången, medan gumman gående körde hästen Kyrkogatan upför. Emellertid började Adams-känslorna vakna hos mannen. Han tyckte sig se, huru menniskorna pekade finger åt honom. Stången blef honom för het, och han tog ett väldigt skutt ut på gatan. Men det der hoppet borde han aldrig ha tagit. Ty gumman hans var stor och tjock och hade bastanta näfvar; han sjelf hade gängliga, svårskötta ben. En väldig knuff från hennes kärvänligt knutna näfve placerade honom åter på stången och då han sökte komma ner igen, grep gumman med hgöra handen sin herre och man i kragen och höll honom qvar, medan hon med den andra skötte tömmarne.
Mannen stretade och sprattlade, och till sist tog gumman ett hastigt beslut. Hon satte sig i gubbens knä, och så bar det i väg mot hemmet. Men långt ur fjerran hördes den stackars mannens hjelplösa flåsande, der han af hustruns väldiga kropp hölls qvar på sin plats på den gängliga stången.
Ett öljubileumsår är det innevarande,
enligt hvad som inhemtats af en liten elegant
festskrift, som utkommit med anledning af
femte svenska bryggarmötets
sammanträdande i Stockholm. Det är nämligen 60
år sedan alla bryggares skyddspatron
Gambrinus skildes hädan. Gambrinus hette
egentligen Johan I hertig af Brabant, men
kallades enligt tidens sed Jan Primus, som
sedan förvrängts till Gambrinus. Han lät
upptaga sig som medlem af Bruxelles'
bryggargille, och bryggarne uppsatte hans
porträtt på den förnämsta platsen i gillesalen.
Han framställes der med alla sina
hertigliga insignier, hållande en med skummande
öl fyld pokal i handen.
Men äfven specielt för Sveriges ölindustri är året betydelsefullt. Det var 1844 alltså för 50 år sedan, som löjtnant F. Rosenqvist af Åkershult bryggde det första bajerska ölet i Stockholm och antagligen äfven i Sverige. Vidaren kan en af bryggeriindustriens främste målsmän i vårt land, svenska bryggareföreningens stiftare och hedersordförande Anders Bjurholm nu fira sitt 50 års-jubileum i bryggeriindustriens tjenst.
Invandringen till Förenta staterna
visar, enligt invandringskommissionens i
Newyork redogörelse, för närvarande en
så stark återgång, att det knappast anses
nödigt att utfärda några ytterligare lagar
för att begränsa den. Invandringen under
år 1894 torde vara den svagaste allt sedan
år 1856. Hittills hafva under detta år 76,384
mellandäckspassagerare kommit öfver till
Newyork från Europa, och bland dem voro
blott 33,451 att anse som verkliga invadnrare.
Å andra sidan har återvandringen från Förenta staterna till Europa varit ytterligt stark sedan ett år tilbaka, i synnerhet under senare hälften af år 1893. Sju ångbåtslinier (flere af de mest betydande deri icke inräknade) hafva under tiden 1 Juli 1893 till 1 Juli 1894 öfverfört icke mindre än 71,296 mellandäckspassagerare till Europa.
Det fransonska missionsofoget i
Kina. Väckelsepredikanten Fransons
fördömliga tilltag att utsända hopar af
okunniga svenska män och qvinnor till
missionsfältet i Kina, hvilket sätter de största kraf
på missionärens grannlagenhet och
bildning, gifver grundläggaren af
Inlandsmissionen i Kina, d:r J. Hudson Taylor,
anledning till följande, i hofsamma, men
bestämda ordalag affattade klander, hvilket
återgifves af “Sv. Morgonbladet”:
För något öfver två år sedan väckte hr F. Franson mycket missionsintresse i de skandinaviska församlingarna i Amerika. Han samlade omkring sig en skara af 50 unga män och qvinnor, skaffade medel till deras öfverresa till Kina, fick församlingarnas löfte om att understödja dem, och sände dem så ut.
Allt detta skedde utan vår vetskap. Den första afdelningen af dessa missionärer, 35 till antalet, landade i Shanghai utan någon bestämd plats att gå till och utan att några förberedelser för deras ankomst voro vidtagna. De hade med sig ett bref från hr Franson, hvari han anmodade oss att mottaga och hjelpa dem samt meddelade på samma gång, att ytterligare 15 personer skulle anlända med nästa ångbåtslägenhet från Amerika.
De voro nu en gång här i Kina och med glädje hjelpte vi dem i Herrens namn. Ingen annan mission kunde ha mottagit dem, och utan hjelp skulle de säkerligen snart ha blifvit utsatt för den största nöd och elände, hvaremot hopp om, att många af dem ifall vi toge oss dem an, skulle blifva missionen här till gagn.
Det var ingen lätt sak att gifva dem skydd, då alla våra missionshem redan voro fulla. Dock lyckades man få dem inlogerade här och der, och erfarna missionärer undervisade de unge männen, medan dugliga qvinliga missionärer togo sig an qvinnorna.
Några, hvilka syntes olämpliga blefvo sända hem igen. Två eller tre ha aflidit.
