94
förverkliga den utkastade tanken och gå på operan. Och det gjorde jag. Fick en 75-öres plats på tredje raden, där jag platt intet såg mer än några blusliv och nackkammar och inte ens dem, ty jag satt med slutna ögon och lyssnade till Lohengrin. Musiken verkade som cold-cream på min själ, den blev len på ytan. Men innerst bodde som alltid den dova oron, den smärtsamma förnimmelsen av något oundvikligt, som nalkas.
Det var bistert kallt, då jag vandrade hem genom de halvtömda gatorna. Blåsten kom från Upplandsslätterna och sopade genom Norrtullsgatan och Drottninggatan som en kvast nerför en köksbacke med en hel sky av snö framför sig. Och för mig att trava uppför Kungsbacken var som om ett av stoftkornen skulle vilja resa sig upp och marschera in genom köksdörren igen. Det var en sådan kväll, då herrarna, som möter en, inte ens gitter räkna ut ens figur, och då även de bästa av oss omedvetet måste längta efter en bil och en älskare.
Emedan jag icke är av de bästa, gjorde jag det medvetet.
Och det betänkliga var, att jag sade mig själv: det är det enklaste i världen för dig att skaffa bägge delarna.
Bara — — —
