118
skinnstol, men själv satt han på karmen med armen om min hals.
— Låt mig gå, sade jag utan energi.
— Det tror ni, sade han utan att röra en muskel. Nu!
Det låg så mycken säkerhet i tonen att det retade mig, vilket ur vanlig moralsynpunkt blev min tillfälliga räddning.
— Åja, sade jag. — Ännu så är det inte värt att vara för säker.
— Jag har från första stund varit säker på dig! sade han för att pigga upp mig.
Jag mindes just, att han en gång sagt, att det var roligt att se mig blixtrande ond, och därför skrattade jag bara så förargligt som möjligt och ansträngde mig för att resa upp mig. Men försök, den som kan, att komma upp ur en låg skinnstol, när någon som är stark sitter på karmen och inte ger en lov! Jag får bruka min tunga, tänkte jag, men lipa gör jag inte förrän ingenting annat hjälper.
Och hela tiden visste jag, att utgången icke berodde på honom, även om det skenbart såg ut som om han behärskade situationen, utan på mig. Men mig var en dåre och älskade honom.
Hur många gånger har jag inte sett tryckt den stereotypa frasen: vill du bli min hustru? Jag har åtskilliga gånger undrat, om den använts så mycket i verkligheten, men nu kom
