120
förr visat hur litet respekt han hade för mig. Mitt mod svek mig.
— Låt mig gå, sade jag på nytt, men ömkligare.
— Var så god, svarade han kallt. Det är inga som helst hinder. — Men det var där ändå, ty när jag skulle resa mig upp, befanns det, att en knapp i hans rockärm fastnat i mitt hår.
— Bekänn, att ni ändå är fäst vid mig, sade han.
— Jag har alltid otur, sade jag och skrattade mot min vilja. — Jag fäster mig lätt vid alla möjliga odjur, som inte är en smul värda, att man frågar efter dem.
— Tack skall ni ha! sade han.
— Ingen orsak alls, svarade jag lättad och gick mot dörren.
— Ni säger inte ens adjö?
Jag vände mig om. Hans röst lät trött, och i hans blick läste åtminstone jag besvikenhet och vemod.
Och så gjorde jag om intet alltsammans.
Jag gick rakt mot honom och smög mig av fri vilja i hans famn.
— Elisabeth, jag visste ju det!
Jag vet inte, hur länge vi stod så, till slut viskade han något i mitt öra, som gjorde mig
