122
XVI.
14 mars, men kallt.
— Nu ska du få höra, sade Eva.
— Det har jag väntat länge på, sade jag.
Hon gick bort till dörren och stängde den.
— Det är en stor hemlighet, sade hon. Jag skall lämna begravningsbyrån.
— Vart skall du då ta vägen? frågade jag.
— Jag skall sluta å tjäna, sade hon stolt. Jag har fått någon, som tjänar mig i stället.
— Lilla vän, berätta, sade jag med en hemlig liten suck av avund. Varför, varför, tänkte jag, skall det vara så lätt för somliga och så sabla krångligt för mig?
— Det är en saga, sade hon.
— Ja, sade jag, ja, naturligtvis. En alldeles ny.
— Vi, ja, vi träffades för första gången, tänk du, för fem år sen. Vi gick på handelsinstitutet i Göteborg och var ungefär lika styva. Tänk du, och nu har han 4,600 i fast lön och jag har 1,000, är inte det eget?
— Jo, mycket, sade jag. Men sedan?
