125
uppsättning av middagsgäster det skulle vara vid den här tiden. Vid ena fönsterbordet satt en herre med en tidning — — —
— Kunde ändå få honom att märka dig? frågade jag. För då är han nog den rätte!
— Inte märkte han mig inte. Det var fårsteken; du vet hur såsen kallnar. Men när han fällde ner bladet, var det ändå den rätte, och han hade så vuxit till sig.
— Det blev väl en scen!
— Ingalunda. Jag gick fram bara och sade: Goddag, är det ni? Hur har ni förirrat er hit?
— Sade du ingenting annat? frågade jag.
— Nej, äsch, jo, vad du är dum! Och han var mycket röd i ansiktet och svarade: — Jag har inte förirrat mig alls, jag har mitt kontor på Stureplan och har ätit här varenda dag, nästan, i ett helt år.
— Jag med, sade jag, och så visste vi inte mer vad vi skulle säga. Men hör du, Pegg, nog är väl det gränslöst underbart? Här ha vi gått i samma dörr och ätit samma mat vid samma bord ett helt år och inte haft en aning om det. Och så händelsevis, för att en kamrat är sjuk, kommer jag tidigare, och vi upptäcker varann. Annars kanske vi kunde ätit där hela vårt liv och aldrig haft en aning om det. Men du tror ju inte på försynen, du?
— Nej, jo, d. v. s. jag vill se din fästman
