11
men vid fönstret ett stort skrivbord, där hon alltid moderniserar en blus eller kantar upp en kjol eller stryker halsremsor, med ett ord, gör allting utom skriver. Mellan fönstren hänger en annan liten tänkvärd inskription, som särskilt om mornarna, då hela rummet är tillvispat, gör ett något groteskt intryck: Ordning är arbetets hävstång.
Sådana där tänkespråk är riktigt Evas vurm, har jag märkt, ty på dörrposten i korridoren står med hennes stil i blåkrita: Passera ej vägen, då notarien höres eller synes!
På min vägg har jag placerat den gamla, bussiga och omoderna röda soffan från vardagsrummet i hemmet, och så har jag satt upp ett par tavlor. Det är föräldrarnas kabinettsporträtt i ovala ramar, pappas omgivet av den gulnade doktorskransen bakom glaset. Stackars pappa, som inte ville stava kvinna med kv; det var allt gott att du fick dö, innan de fick rätt att bekläda ämbeten i statens tjänst och allt det andra. Tänk om du skulle fått en kjol i lärarekollegiet! Så har jag tre, fyra reproduktioner av Rembrandt, som jag rättroget beundrar: Hendrijke och Saskia, för vilka jag hyser en viss sympati, och två självporträtt, det ena från Saskias tid, det andra från Hendrijkes. Så har jag ett vackert och passionerat kvinnohuvud av Rosetti och ett urklipp ur en tidning: