73
— Men barn lilla, varför gör du så, sade jag.
— Annars köpte'n oppet, förståru medsamma, du kan tro grabbarna lägger mycke pengar i bakelsesmulor på Wienerbageriet, men jag har spart jag. Han såg strålande stolt ut över att ha försakat Wienerbageriets läckerheter för min skull.
Sedan skulle han se i vartenda fönster, för nu skulle det köpas något åt Pegg att bli fin med. Slutligen stegade han beslutsamt in i en liten galanteriaffär, och jag undrade rörd vad det var av fönstrets ohyggligheter, som fängslat hans håg. Först när han kom ut, skinande, med ett paket i kavajfickan, kunde jag förmå honom att sätta sig ned bredvid mig på röda vagnen vid Slussen för att åka hem.
Plötsligt sade Putte med ljudlig röst:
— Pegg, varför sade din chef: ”Å, fan!” när han fick se mig?
Spårvagnen upphörde för ett ögonblick att andas, och jag fick eld i kinderna.
— Det tror jag inte han sa, svarade jag brådskande. — Men hör du, Putte — för att blanda bort saken — vill du gå ett ärende åt mig, när vi kommer hem? Jag minns, att det är min tur att köpa sprit i dag, men jag har inte flaskan med mig. Du springer nog ner och köper, jag är så trött.
— Har fruntimret inte tänkt på det orätta
