Det må talas och skrifvas huru mycket som helst, så stöter man alltid på de två målpelarne i denna rännarebana: norska grundlovens § 111 från 1814 och flaggförordningen från 1844. Men under de trettio år, som ligga emellan dessa begge data, var frågan om flaggan (kofferdiflaggan, ty örlogsflaggans öden höra ej hit) ett mycket ofta återkommande ämne för stortingets bekymmer. Prof. Rydins bok om »Norska flagglagens rättsliga betydelse* gifver en utförlig framställning af de förhandlingar, som flaggfrågan framkallat, och det är öfverflödigt att här upprepa eller ens i sammandrag anföra hela gången deraf. Vare nog sagdt, att när norska handelsfartyg år 1821 fingo sin egen flagga (just densamma som den nu s. k. rena, således utan unionsmärke), skedde detta på så sätt, att stortinget beslöt en lag härom, hvilken konungen (Carl XIV Johan) dock icke sanktionerade, förklarande, att flaggans form och figur ej vore föremål för lag, utan något, som konungen hade rätt att bestämma, oaktadt han tillerkände Norge rätt att få en egen kofferdiflagg. Konungen approberade derför stortingets beslut om flaggan, men sanktionerade det ej såsom lag; deremot utfärdades en k. resolution, innehållande i sak precis detsamma, som stortinget hade beslutat. — När tjugutvå år senare, efter åtskilliga förhandlingar, en af Oscar I:s tidigare regeringshandlingar blef att i sammansatt Svenskt-norskt statsråd (20 Juni 1844) utfärda den k. resolution, genom hvilken, i samband med annat, bestämdes den norska handelsflaggans förändring och dess förseende med unionsmärket, så helsades denna åtgärd med jubel i hela Norges land och särskildt i Kristiania och i hamnstäderna. Likväl är att märka, att äfven då norska regeringen inlade sin protest mot behandlingen i sammansatt statsråd, anförande att frågan om handelsflaggans unionsmärke borde behandlas i särskildt svenskt och särskildt norskt statsråd, »då detta ärende rätteligen icke kan betraktas såsom unionelt, men är ett sådant, som det måste vara
