20
myndigheter, hvilkas åtgärder i embetsväg dock äro absolut nödvändiga för att göra lagen till något annat än blott och bart en deklaration med ingen eller blott en helt löslig fakultativ verkan, utöfver några vissa fall.[1] Den motstående svenska ytterlighetsståndpunkten åter är, att hela den, såsom man betecknar den, »så kallade» lagen är af noll och intet värde, då den i sjelfva sitt ursprung är inkonstitutionel, samt att den följaktligen hvarken får eller ens kan erhålla den unionsregeringens bekräftelse, hvarigenom den skulle blifva tillämplig.
Att lagen i och för sig, man må i Sverige tycka väl eller illa om den och om sättet för dess tillkomst, är fullgiltig lag för Norge, derpå har man, såsom redan visats, utom andra rättsgrunder konungens ord i publikationsakten till bevis. Och om nu konungen fattar beslut om dess bekräftelse i unionelt statsråd, så blifver den lag, och rätt lag, i den vidare utsträckning, som den afser.
Men en bekräftelse i denna form är dock oundgänglig.
Detta vare sagdt emot den norska ytterlighetsståndpunkten.
Det är intet formalistiskt pedanteri, när man säger, att utan ett sådant officielt meddelande de svenska myndigheterna, såsom sådana, måste ignorera flagglagen, ty de kunna icke stödja sina embetsåtgärder på andra grunder än de föreskrifter som lag och gällande förordningar uppställa för dem såsom norm. Den svenske civilministern kan icke utan vidare och blott på grund deraf, att han har i handom ett exemplar af den norska Lovtidenden, meddela åt konungens befallningshafvande i orterna de förhållningsordres, som den nya lagen i vissa fall kan nödvändiggöra. Den gemensamme utrikesministern saknar befogenhet, äfven om han hade vilja, att så till sägandes på fri hand föreskrifva de
- ↑ Sedan detta lemnats till tryckning, ser man af norska tidningar, att notifikationen åtminstone i princip lär vara besluten.
