18
tillfället kunde lemna någonting för de nödiga inledande föräringarna (100,000 spdr värde), blef ej heller nu något steg taget i nämnda riktning.
1821 års Storting, som underrättats härom genom ett meddelande af den 6 januari och som måste ingå på en ny börda genom utgörande af Norges andel i dansk-norska statsskulden, förnyade ej sina äldre framställningar till konungen om att öppna underhandlingar med Barbareskstaterna. Den kommitté, som fått till sig hänvisad flaggfrågan, ansåg emellertid, att bruket af unionens örlogsflagga såsom kofferdiflagga strede emot N. G. § 111 och icke antydde Norge såsom själfständig stat, samt att den på närmare farvatten brukliga norska flaggan alltför mycket erinrade om Danmarks och derför icke vore lämplig såsom norsk kofferdiflagga. I dess ställe tillvägabragtes i lagform ett beslut af den 16 maj 1821 om flagglag, i hvars § 1 fastställdes en ny handelsflagga lika med den nu s. k. rena flaggan, och i § 2, att den, så snart den var erkänd af Barbareskstaterna, skulle brukas af alla norska skepp på alla farvatten, men tills vidare blott på farvatten, där turkiska sjöpass ej erfordrades. Men konungen, i likhet med 1815 års storting, ansåg ej, att flaggans form och figur vore föremål för lag, utan något, som konungen hade rätt att bestämma, oaktadt han tillerkände Norge rätt till att af konungen begära att få en egen kofferdiflagg. Konungen approberade därför stortingets beslut om flaggan, men sanktionerade det icke såsom lag,[1] hvilket beslut fick sitt uttryck i kungl. resolutionen den 13 juli 1821. Detta beslut blef grundvalen
- ↑ Jfr P. Motsfeldts Breve og Optegnelser sid. 355. Motsfeldt yttrar om konungens uttalade åsikt: »Det är verkligen nog något i detta, om än det också är något att säga däremot.»
