följderna skulle drabba så väl Norges som Sveriges handel. Vidare vore för att stödja underhandlingarna och skydda handeln utrustandet af en eskader till de afrikanska kusterna af nöden, hvilket icke kunde aflöpa utan dryga kostnader. Hvad beträffade de nya förhållanden, som inträdt med Tunis och Tripolis, och att endast med Marokko en uppgörelse kräfdes, fäste utrikesministern uppmärksamheten därpå, att förhållandena till Tunis och Tripolis nu hölle på att stadga sig, och hemställde, huruvida det icke vore skäl att afbida definitiv underrättelse därifrån, innan man vidtoge några åtgärder för underhandlingar med Marokko. Genom utrikesministern blefvo af konvojkommissariatet, hvari äfven en norrman var ledamot, upplysningar och beräkningar åstadkomna, men de afgåfvos först den 18 juni 1836 och kommo således för sent för att blifva förelagda 1836 års lagtima Storting, som begynt den 1 februari, men upplöstes den 8 juli till följd af dess oppositionella hållning. Denna hade fått sitt uttryck i konstitutionskommittéens förslag om förändrad ordning af åtskilliga unionella angelägenheter.[1]
- ↑ Konst. kommittéen åtskilde i sitt betänkande af den 7 juli 1836 dessa frågor i två klasser, nämligen å ena sidan sådana, som konungen såsom norsk konung ägde utan särskild öfverenskommelse mellan båda rikena afgöra, hvartill hörde utom frågan om handelsflaggan, frågan om konungens titel å handlingar, som rörde endast Norge, och hvarest Norge nämndes efter Sverige; beskaffenheten af konungens namnchiffer såsom Norges konung; utdelandet af svenska riddarordnar till norska medborgare såsom belöning för förtjänster om Norge; och å andra sidan sådana, som fordrade en öfverenskommelse mellan båda rikena, hvartill hörde bland annat en mera nationell örlogsflagga. (Jfr Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottets Bet. sidd. 18—19 vid 1860 års riksdag). I afseende härå anmärkte kommittéen, att denna flagga enligt N. G. 111 § skulle vara en unionsflagga, hvilken båda de förenade rikena voro lika förpliktade att begagna såsom örlogsflagga, d. v. s. på båda rikenas krigsfartyg och fästningar. Allt annat användande af unionsflaggan borde däremot betraktas såsom unionsstridigt. Tilläte sig någotdera riket att utan det andras samtycke begagna unionsflagga i sina inre institutioner t. ex. på tullverkets fartyg och byggnader, så handlade detta unionsstridigt och »tilläte bägge rikena sig sådant utan formlig öfverenskommelse, så skedde härigenom en obehörig förändring i de aftalade unionsbestämmelserna till hvilka grundlagens § 111 otvifvelaktigt måste räknas». Det sätt, hvarpå den d. v. unionsflaggan kommit till genom Kungl. Resol. utan allt deltagande från den lagstiftande maktens sida, syntes icke böra kunna tillfredsställa något af rikena, då bestämmelsen härom vore af en så stor unionel vikt att »den rätteligen bör intaga en af de främsta platserna i förbundsakten»; och flaggans utseende, som genom hela sin beskaffenhet syntes framställa Sverige såsom den Norge högt öfverordnade principalstaten i unionen, tvärt emot denna grundprincip vore djupt sårande för hvarje norrmans nationalkänsla. Genom gemensam öfverenskommelse mellan konungen och representationerna borde en unionsflagga inrättas enligt N. G. § 111, kanske rättast helt och hållet gemensam, men då detta måhända kunde väcka motstånd i Sverige, eljest sådan, att hvartdera riket behölle sin flagga, men med upptagande af ett tydligt och i ögonen fallande unionsmärke. Jfr. Clason sid. 45.
