uppsägningsrätt äro knutna. I sådant fall måste den ändring i förhållandet, som å ena sidan äskas, först blifva föremål för pröfning å den andra sidan, innan ändring i förhållandet kan äga rum. För att de i resol. den 20 juni 1844, som stadgar ömsesidiga förpliktelser mellan båda rikena, innehållna bestämmelser i hvad rör denna ömsesidighet skola kunna ändras, fordras att i samma ordning, som de tillkommit, äfven ändring sker, d. v. s. af konungen såsom unionskonung.
Man har häremot åberopat norska regeringens i dess utlåtande 1847 gjorda antagande, att hvartdera riket må kunna inrätta sin handelsflagga såsom det själf vill (jfr ofvan sid. 35), men detta innebär för öfrigt icke, att den tänkt sig att konungen skulle kunna genom lagstiftningsprocedur, hvarför ej finnes något stöd i N. G., sättas utanför bestämningsrätten i afseende på den flaggas utseende, för hvilkens respekterande han, i förhållande till utlandet utom Norges lagstiftningsområde, har att öfvervaka, dels såsom representant för de båda rikena i förening genom de gemensamma beskickningarna och konsulerna, dels såsom enligt N. G. § 25 och Sveriges R. F. § 14, R. A. § 4 1:o högsta befälhafvaren öfver krigsmakten, således äfven båda rikenas flottor, derest uppbringande skulle under utländska krigsförhållanden hota. I fråga varande 1847 års uttalande innebär blott, att högsta maktens utöfvare för Norges räkning därom äger att besluta. Klart är ock, att, därest fråga skulle uppstå om inskränkning eller upphäfvande af en i konungamakten inneburen höghetsrättighet, ett sådant konungens prerogativ ej kan ändras i annan ordning, än grundlagen bestämt, och ej kan honom frånhändas i vanlig lagstiftningsväg. Därtill fordras ändring eller förtydligande af de konstitutionella bestämmelserna.
