54
således ej gifvas verkställighet, om icke och förrän konungen i sammansatt statsråd förordnar, att denna lag skall tillämpas af konsulerna så, som stortingets pluralitet vill hafva det.
Man har emellertid från norsk sida ansett, att denna lag väl kan behöfva kompletterande föreskrifter för att erhålla verkande kraft, och att utrikesministerns åtgärd behöfves för att dess föreskrifter må kunna komma till främmande makters kännedom och vinna deras erkännande, samt lända till efterlefnad af sändebud och konsuler; ja den hemställan, som sålunda må göras från utrikesministerns sida, må äfven ske i sammansatt statsråd. Denna utrikesministerns Indstilling må emellertid icke gå ut på tilfölgetagelse från konungens sida, enär denna lag allaredan vore af konungen i norskt statsråd promulgerad såsom sådan, utan endast afse de förhållningsorder, som fordras med afseende på utrikesministerns ämbetsmässiga befattning med lagens praktiska iverksättande. Frågan om huru denna utrikesministerns ämbetsmässiga åtgärd skall, sedan konungen vägrat sanktion å lagen, kunna utverkas, enär utrikesministern bör erhålla officiell kännedom om hvad hans ämbetsmannaåtgärd skall afse, förbigås med tystnad. Att lagen ej blifvit såsom sådan af konungen promulgerad utan endast publicerad, hafva vi förr anmärkt, likasom att publikationen endast gäller inom Norges lagstiftningsområde. Det lär således ej kunna undvikas något slags »tilfölgetagelse» af konungen såsom unionskonung, om lagen skall kunna erhålla verkställighet utom Norge.
i 1844 års resolution, eller ock begagnat samma ordalag, som däri innehålles i förevarande afseende. Hvilken vikt bör tillerkännas från norsk sida gjord fordran på konsulerna, att dessa låta sig ledas af sin uppfattning af hvad sakens natur och lojalitet böra bjuda, hafva vi förut belyst.
