56
han är enligt samma lagbud berättigad och förpliktad att utfärda den allmänna instruktionen för konsulernas ämbetsutöfning, och föreskrifver ändring däri efter att hafva inhämtat vederbörande svenska och norska myndigheters (kommerskollegium, norska regeringens departement för det inre) yttranden. Således kan ej utan utrikesministerns medverkan, därest icke konungen i sammansatt statsråd honom sådant särskildt befaller, i instruktionen eller konsulsstadgan införas någon ändring i afseende på den n. v. norska flaggans hissande å norska handelsfartyg, såsom vilkor för att konsulers skydd och bistånd må kunna påräknas. Skulle norska Inre-Departementet vilja med anledning af den nu kungjorda stortingslagen om flaggan påkalla utrikesministerns åtgärd, så har departementet att, därest han ej efterkommer dess hemställan, vända sig till konungen, som då enligt konsulsstadgan § 3 i sammansatt statsråd afgör saken.[1] Skulle Inre-Departementet vilja själfrådigt anbefalla konsul att verkställa hvad lagen åsyftar, så bör erinras, att den rätt, kommerskollegium och Inre-Departementet hafva att bestämma om särskildt svenska och särskildt norska konsulatärenden, äfven är begränsad af utrikesministerns ämbetsåligganden, ty ständig samverkan för främjande af konsulatväsendets ändamål bör enligt § 4 äga rum emellan utrikesministern, å ena, samt kommerskollegium och norska Inre-Departementet, å den andra sidan, hvadan, likasom ministern meddelar underrättelse åt dessa myndigheter, skola dessa ock åt mtnistern meddela underrättelser om de åtgärder af mera allmänt intresse, hvilka
- ↑ Denna § bestämmer, att alla konsulatärenden, hvilka enligt denna förordning tillhöra konungens pröfning, skola, därest de icke röra anvisande af särskildt svenska och särskildt norska statsmedel, föredragas i sammansatt statsråd.
