58
Man kan nu uppställa den frågan, om ej lagar, som utfärdas i hvartdera riket, skola såsom sådana gälla för konsulerna. I § 49 föreskrifves såsom allmän ämbetsplikt, att konsul skall med trohet och nit bevaka de förenade rikenas intressen, efter yttersta förmåga söka främja deras bästa, särskildt i afseende på handel och sjöfart, samt med noggrannhet fullgöra hvad honom genom lag och författningar eller vederbörande myndigheters föreskrifter är eller varder ålagdt. Konsul skall så väl i allmänhet lämna biträde åt svenska och norska sjöfarande, enligt hvad konsulsstadgan närmare bestämmer, som ock särskildt tillse, att befälhafvare på svenska och norska fartyg, som anlöpa stationerna komma i åtnjutande af dem tillkommande rättigheter. Vidare stadgas i instruktionen för konsulernas ämbetsutöfning under § 49, att konsul skall vaka däröfver, att sjöfarande må åtnjuta de förmåner och rättigheter, hvilka enligt afslutade traktater tillkomma de förenade rikenas flaggor; och i K. F. § 65 stadgas att på hvarje konsulat eller vice konsulat skall finnas utom konsulatförordningen och därtill hörande instruktion samt handels- och sjöfartslagar, äfven andra lagar och förordningar, som innehålla bestämmelser om konsulernas verksamhet. Och skall för sådant ändamål de i Sverige och Norge utkomna förordningar och stadgar tillställas vederbörande konsul af ministern för utrikes ärenden, kommerskollegium eller norska Inre-Departementet på det sätt, hvarom de inbördes komma öfverens.
Denna det norska Inre-Departementets rätt att afsända lagar och förordningar till konsulerna innebär icke skyldighet för konsul, äfven om stortingslagen angående flaggan blifvit honom tillsänd, att anse den i konsulatinstruktionen under § 78
