60
ansvar för lagtrots. Detta är emellertid icke så lätt att åstadkomma, som det synes, ty i § 38 konsulsstadgan föreskrifves, att hos kommerskollegium eller Inre-Departementet anmälan skall ske, där skäl till klagan öfver konsuls eller lönad vicekonsuls ämbetsutöfning förefinnes. Anser kommerskollegium, det norska Inre-Departementet eller vederbörande beskickning, att konsul eller lönad vicekonsul uppsåtligen begått förbrytelse i sitt ämbete eller underlåtit sin ämbetsplikt eller ock visat vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i sitt ämbete, skola de därom underrätta utrikes ministern, som ej mindre i den händelse, än äfven när han eljest finner något i förut nämnda afseende ligga konsul eller lönad vicekonsul till last, skall efter omständigheterna gifva den felande lämplig tillrättavisning eller ock anmäla förhållandet hos konungen, som bestämmer, om och i sådant fall hvilken åtgärd i anledning däraf bör vidtagas. Norsk myndighet kan således icke anställa åtal inför norsk domstol, förrän konungen på utrikesministerns föredragning i sammansatt statsråd beslutat härom.
Vidare säges, att en norrman, som är konsul, med åberopande af 1898 års stortingslag skulle kunna erkänna den af stortinget gifna bestämmelsen af handelsflagga såsom för sig förpliktande. Då konsuln emellertid är båda de förenade rikenas konsul, kan han ej anses pliktig att lyda ensidigt af det ena riket beslutade lagar, därest ej unionskonungen eller utrikesministern medverkat för att göra dem för konsuln förpliktande. Då unionskonungen icke ens i rikets särskilda statsråd gifvit gällande kraft åt det åliggande, som lagen förmenas hafva fastställt för konsuln, kan denne så mycket mindre anses hafva fått sig såsom unionell tjänsteman ålagdt hvad i lagen innehålles. Han har att iakttaga gällande unionella bestämmelser härom,
