och särskildt icke bör lägga hinder i vägen för fartygets afgång, att i sådant fall skyndsamt anmäla förhållandet för kommerskollegium eller norska Inre-Departementet. Om detta Departement ej vidtager åtgärd för indrifningen, vänder sig utrikesministern till norska staten. Så länge ej konsulsstadgan blifvit i laga ordning upphäfd, åtlydes den af konsul, och har han att under ämbetsmannaansvar tillse, att den efterlefves af dem, som anlita hans bistånd. Och bör därvid en för båda rikenas gemensamma ämbetsmyndighet förpliktande lag eller författning, till dess densamma blir i laga ordning upphäfd, gälla före en blott för det ena riket gifven lag.
Ett undermineringsarbete af ifrågavarande beskaffenhet är således ej så lätt åstadkommet, helst kontroll öfver att konsuler fullgöra sin skyldighet åt båda rikena icke saknas. Skeppslistor, som föras på konsulatet (§ 61 d) innehållande (§ 72) en fullständig förteckning öfver svenska fartyg jämte summarisk uppgift på antalet och sammanlagda dräktigheten af norska fartyg, som under året lossat och lastat, samt vice versa hvad angår norska fartyg med summarisk förteckning öfver svenska, skola insändas för Sveriges räkning till kommerskollegium och för Norges till Inre-Departementet, så fort ske kan efter kalenderårets utgång, med införande i en särskild kolumn af den konsulsafgift, som vid stationen uppburits af hvarje afgiftspliktigt fartyg,[1] hvarjämte konsulsberättelse, som enligt § 73 skall inom slutet af februari eller, där distriktet är af betydligare omfattning, inom slutet af mars afgifvas om de förenade rikenas handel och sjöfart på distriktet under näst förflutna år, skall åtföljas af särskild uppgift öfver sammanlagda
- ↑ A. st. sid. 136.
