Af hvad vi sålunda utvecklat ur konsulatförordningens föreskrifter, följer att, likasom denna förordning och därtill hörande instruktion måste i öfriga delar lända till efterrättelse, tills densamma blifvit för båda rikena gemensamt ändrad, så kan ingen konsul anses behörig att fästa afseende vid den nya stortingslagens föreskrift om norska handelsfartygs skyldighet att föra den i denna lag föreskrifna handelsflagga i utländska hamnar, förrän det åliggande, som nu är konsuler föreskrifvet, att betrakta 1844 års resolution angående flaggan såsom rättesnöre, blifvit i laga ordning af utrikesministern på konungens befallning upphäfdt. Då den nuvarande flaggan är ett ordagrant uttryck för det verkliga statsrättsliga förhållandet mellan båda rikena, bör ej något beslut för det ena rikets räkning kunna vinna giltighet i de båda rikenas gemensamma yttre förhållanden. Ty unionstecknets borttagande ur det ena rikets flagga kan ej förklaras på annat sätt, än att man vill inverka på utlandets uppfattning af båda rikenas unionellt konstitutionella förhållande.
Ändring af nu gällande bestämmelser om rikenas
handelsflaggor har ej så ringa betydelse, som man
från vissa håll i Sverige förmenar. Att frågan i
Norge ej anses såsom en bagatellfråga, ligger för
öppen dag. Man ändrar ej en sinnebild för staten,
som erkänts såsom ett sant uttryck för en
verklighet, om man ej genom denna ändring af sinnebilden
åsyftar att framställa det betecknade såsom ett annat
förhållande, än det verkliga. Man kan således ej i
någotdera riket, utan att våldföra sig på föreningen,
rycka ut unionsmärket ur flaggan och därmed söka
ändra uppfattningen af de förenade rikenas ställning
