grenarna henne i ögonen, och hur hon bar sig åt, så kom hon att rycka af ett blad.
”Aj! aj! hvad gjorde du nu?” sade stuten; ”nu gäller det att slåss på lif och död, ty detta trollet har sex hufvuden och är dubbelt så starkt som det andra; men akta bara bladet och göm det väl.”
Rätt som det var, så kom trollet. ”Hvem är det som rör vid min skog?” sade det. ”Den är lika mycket min som din,” sade stuten. ”Det ska’ vi nappas om!” skrek trollet. ”Må ske!” sade stuten och rök på trollet och stångade ut ögonen på det och körde hornen genom lifvet på det, så att tarmarna runno ut, men det gaf lika godt igen, och det varade tre hela dagar innan stuten fick lifvet af det. Men då var han också så usel och eländig, att han med knapp nöd kunde röra sig, och så full med sår, att blodet rann om honom. Då sade han till kungadottern, att hon skulle taga smörjehornet, som hängde vid trollets bälte, och smörja honom med. Det gjorde hon, och då kom han sig; men de måste ligga öfver och hvila en vecka innan han orkade gå längre.
Slutligen gåfvo de sig på väg igen; men stuten var ännu klen, och det gick icke fort i början; kungadottern ville skona honom och sade att hon var så ung och så lätt på foten, att hon gerna kunde gå; men det fick hon alldeles icke; hon måste sätta sig upp på ryggen hans igen. Så reste de i lång tid och genom många länder, och kungadottern visste alls icke hvarthän det bar, men sent omsider kommo de till en guldskog: den var så praktfull, att guldet droppade af den, och träd och grenar och blommor och blad voro af rent guld. Här gick det alldeles på samma sätt som i kopparskogen och silfverskogen. Stuten sade till kungadottern, att hon för allt i verlden icke fick röra något i denna skog, ty der var ett troll med nio hufvuden, som rådde om den; det var mycket större och
