hon icke; hon sade, hon ville sitta och åka i en silfversked, och hon hade sjelf två små hvita hästar som skulle draga henne. Så reste de då åstad, han på hästen och hon i silfverskeden, och begge hästarna, som drogo henne, voro två små hvita möss; men Askepilten höll sig alltid på andra sidan om vägen, för han var så rädd att han skulle komma att rida öfver henne, eftersom hon var så fasligt liten. Då de voro komne ett stycke på vägen, kommo de till ett stort vatten; der skyggade Askepiltens häst, rusade öfver åt andra sidan af vägen och stjelpte omkull skeden, så att dockan i gräset föll i vattnet. Askepilten blef nu illa vid, för han visste icke hur han skulle få upp henne igen; men snart kom der en hafsmenniska upp med henne, och nu hade hon blifvit lika stor som en annan fullvuxen menniska, och mycket vackrare än hon var förut. Så satte han henne framför sig på hästen och red hem.
Då Askepilten kom hem, voro också alla bröderna hans komna med hvar sin käresta; men dessa voro så fula och så elaka, att de hade varit i lufven på sina älskare på vägen; på hufvudet hade de hattar, som voro strukna med tjära och sot, och från hattarna hade det runnit ned öfver ansigtet på dem, så att de hade blifvit ännu mera leda och fula. Då bröderne fingo se Askepiltens käresta, blefvo de alla afandsjuka på honom; men kungen blef så glad i dem begge, att han jagade bort alla de andra; och så höll Askepilten bröllop med dockan i gräset, och sedan lefde de godt och väl i lång, lång tid, och äro de icke döda, så lefva de ännu.
