blåst, för svinen deras i andra stugan gå och rota opp ängen vår.” — ”Ja, vi få väl det,” sade mannen, för han gjorde allt hvad de sade till honom.
Vid mellanmiddags-tid kom käringen skyndande ned i ängen med något under förklädet. Nej, nej mor, nu tror jag inte du är dig sjelf längre,” sade mannen; ”ska vi nu ha mellanmiddag också?” — ”Åja, I far väl det,” sade hon; mycket argare var hon ändå. Och de lefde godt, och spisade både kaka och smör och fingo bränvin till.
”Jag går bort till Pål Andrestugen med litet också, jag, mor,” sade pojken, ”för han har nog inte fått någon mellanmiddag.” — ”Ja gör det!” sade hustrun; då blef hon blid igen med ens.
På vägen plockade pojken sönder kakan och släppte en smula då och då, eftersom han gick. Till Pål Andrestugen sade han ”Du får nog taga dig i akt, du, för gubben vår har märkt, att du kommer väl ofta till käringen; det tycker han inte mycket om, och nu har han svurit på, att han skall hugga yxan i dig, så snart han får se dig.”
Pål blef mycket rädd och förskräckt, och pojken gick tillbaka igen till mannen. ”Det är något söndrigt på plogen för Pål,” sade han, ”och derföre bad han, att I ville ta med er yxan och komma dit och laga litet på den.”
Ja, mannen gick och tog med yxan, men Pål Andrestugen fick icke ögonen på honom, förrän han tog till fötter det bästa han kunde. Mannen tog och vände på plogen och såg på den på alla kanter, och då han icke kunde se något söndrigt på den, så gick han tillbaka igen, men på vägen plockade han opp de kaksmulor, gossen hade släppt. Käringen stod en stund och såg på detta och förundrade sig öfver, hvad det var, mannen samlade opp.
”Å, far plockar nog opp sten,” sade gossen, ”för han har märkt, att denne Pål Andrestugen springer så ofta öfver till oss, och det tycker gubben inte mycket om, och
