till Halvor ”och så vilja vi ut och se oss om.” Han följde då med dem. Så kommo de till ett stort vatten utanför gården. Tätt vid det vattnet var det en sådan dejlig grön backe; der ville prinsessorna sitta och hvila en stund, för de tyckte det var så vackert att sitta och se ut öfver vattnet, sade de.
De satte sig der, och då de hade suttit en stund, sade den yngsta prinsessan: ”Jag får väl luska dig litet jag, Halvor.” Ja, Halvor lade hufvudet på hennes knä, så luskade hon honom, och det dröjde icke länge, förrän Halvor sof. Så tog hon ringen af honom och satte en annan i stället, och så sade hon: ”Håll nu i mig allesammans, och låt oss snart vara på Soria Moria Slott!”
Då Halvor vaknade, kunde han nog finna, att han hade mistat prinsessorna, och tog till att gråta och jemra sig, och han var så rent misströstande, att man alls icke kunde lugna honom. För allt hvad föräldrarne bådo honom, ville han icke stadna, utan tog farväl och sade, att han visst aldrig fick se dem mera, för fann han icke prinsessorna igen, tyckte han icke det var värdt att lefva.
Trehundrade daler hade han igen; dem tog han i fickan och gaf sig på vägen; då han hade gått ett stycke, mötte han en man med en brukbar häst; den ville han köpa, och begynte att ackordera med mannen. ”Ja, jag har väl inte tänkt att sälja den,” sade mannen, ”men om vi kunna bli ense så” — Halvor sporde då, hvad han ville ha för den. ”Inte mycket har jag gifvit för den, och inte mycket är den värd; det är en bra häst att rida på, men till att springa duger den inte stort, men alltid så orkar den nog med matsäcken eder och er också, när I går styckevis,” sade mannen. Till sist blefvo de då enige om priset, och Halvor lade säcken sin på den, och så gick han styckevis, och styckevis red han. Om qvällen kom han till en grön vall, och der stod ett stort träd, som han
