skar och kärr, och Askepilten bak efter. Då han hade sprungit sålunda en god stund, kom han också till berghålan; der satt den gamla käringen igen och spann på handtenen sin och ropte till Askepilten: ”Kom hit, kom hit, min vackra gosse, skall jag luska dig!” sade hon. ”Kyss mig bak, kyss mig bak!” sade Askepilten, han hoppade och sprang och höll i fålesvansen. Då han väl var kommen förbi berghålan, sade den yngsta fålen: ”Sätt dig opp på ryggen min du, för vi ha lång väg ännu,” och det gjorde han.
Så reste de ett långt, långt stycke till. ”Ser du något nu?” sade fålen. ”Nej!” sade Askepilten. De reste då ett godt stycke igen. ”Ser du något nu?” sporde fålen. ”Åh nej,” sade gossen. Då de hade rest ett långt, långt stycke, sporde fålen igen: ”Ser du något nu då?” — ”Ja, nu tycker jag, det syns något hvitt,” sade Askepilten; ”det ser ut som en stor, tjock björkstubbe.” — ”Ja, der skola vi in,” sade fålen. Då de kommo till stubben, tog den äldste fålen och böjde den åt sidan, — så var der en dörr, der stubben hade stått; — innanföre var det en liten stuga, och i stugan var der icke stort annat än en liten spis och ett par stolar; men bakom dörren hängde ett stort rostigt svärd och en liten kruka. ”Kan du svänga svärdet?” sporde fålen. Askepilten försökte, men han kunde icke; så måste han taga sig en dryck ur flaskan, först en gång, så en gång till och så ändå en gång, och nu kunde han handtera det som ingenting. ”Ja, nu må du taga svärdet med dig,” sade fålen, ”med del skall du hugga hufvudet af oss alla sju pa bröllopsdagen din, så bli vi till prinsar igen, som vi förut varit. För vi äro bröder till prinsessan, du skall få, när du kan säga kungen hvad vi äta och dricka; men det är ett fult troll, som har förvandlat oss. När du nu huggit hufvudet af oss, må du passa väl på och lägga
