du inte det, så menar jag dottren din hörer mig till.” Konungen gick och såg på begge hästarne, både högt och lågt, både fram och bak, men det var inte ett hår annorlunda på den ena än på den andra. ”Nej,” sade konungen, ”det kan jag inte säga dig; och sedan du har skaffat min dotter en så grann brudhäst, skall du gerna få henne. Men ett må vi pröfya först: om det är så bestämdt. Nu skall först hon gömma sig två gånger,” sade han, ”och sedan skall du gömma dig två gånger; kan du då finna henne de gånger, hon har gömt sig, men hon inte finner dig i ditt gömställe, så är det så bestämdt och du skall få prinsessan.” — ”Det står då inte i ackordet, det heller,” sade gossen; ”men vi få väl försöka, då det så skall vara;” och så skulle konungadottren till att gömma sig först.
Hon skapade sig till and och låg och simmade i vattnet, som var tätt utanför kungsgården. Men gossen gick bara ned i stallet och sporde fålen, hvar hon hade gjort af sig. ”Åh, du behöfver bara taga geväret ditt och gå ned till dammen och sigta på den anden, som ligger och simmar der,” sade fålen, ”så kommer hon nog fram igen.” Gossen nappade geväret och sprang ned till vattnet, han; ”jag har lust att klämma till den der anden,” sade han, och började att sigta på den. ”Nej, nej, käre vän, skjut inte; det är jag,” sade prinsessan, och så hade han funnit henne den gången. Den andra gången skapade prinsessan sig till ett bröd och lade sig på bordet mellan fyra andra; och så lik var hon de andra bröden, att ingen kunde skilja dem ifrån hvarandra. Men gossen gick ned igen i stallet till fålen, och sade, att nu hade prinsessan gömt sig igen, och han visste alls inte, hvad det hade blifvit af henne. ”Åh, tag bara och bryna en duktig brödknif och låts som om du ville skära tvärt igenom det tredje brödet från venster hand af de fyra bröden, som ligga på köksbordet i kungsgården, så kommer hon nog fram igen,” sade fålen. Ja,
